Sveriges Ungdomsberedskap 1949

Vad är det för beredskap som ungdomen pysslade med? Namnet ungdomsberedskap är helt klart en produkt av krigsåren och det var även verksamheten. I starten, februari 1942, deklarerades att ungdomsberedskapen ”skall bli ett samarbetsorgan mellan riksorganisationer och myndigheter, med uppgift att i folkförsörjningens kritiska läge stärka den svenska ungdomens vilja till insatser på försörjningens område.” I praktiken kom det att handla om stödverksamhet som tog formen av tävlingar mellan ungdomarna.

Nålmärken i brons och silver för 1943-års rikstävling.

Rikstävlingen 1943 var för ungdomar under 16 år och gällde 10 000 kr samt för rikssegraren ett hederspris direkt ur kungens hand. Alla tävlade inom sitt landskap i olika tävlingsgrenar där man utsåg bästa pojke och flicka till segrare. Den som vunnit i sitt län fick åka till den stora avslutningsfesten i Stockholm. De som inte vann kunde trösta sig med nålmärken, 1943 var året då man införde järn, brons och silvermärken efter hur många poäng man samlat ihop i rikstävlingen. Bestämmelser stod att läsa i  broschyren ”Välj din uppgift” bl a om vilka grenar som fanns:

Odlingsverksamhet
Frivilliga insatser i jordbruk och torvhantering
Insamling av tomglas
Sparande på bank
Bärplockning
Insamling av:
Svamp
Kottar
Spillved
Ersättningsfoder
Medicinalväxter
Gummi- och järnskrot
Ben
Ek- och bokollon

Notera medaljasken och den i samlarsammanhang oftast frånvarande urkunden. SvD 1949 dec 17.

Sveriges ungdomsberedskap var 1949 inne på upploppet. Det var det sista året för verksamheten och de som jobbat hårdast och mest skulle samlas i Stockholm. I kunglig närvaro skulle det bl a delas ut medalj till förtjänta. Hur de exakta bestämmelserna såg ut vet jag inte idag, om någon har information så tas den gärna emot. Vad som är fakta är att medaljen gavs nådigt tillstånd av kungen 14 oktober 1949. Gustaf V fick sedan vänta till den 16 december s.å. innan han fick motta en egen medalj, utdelad av vinnaren  i ungdomsberedskapstävlingen Per Persson. Nästa medalj blev utdelad på kvällen till kronprinsen av ingen mindre än Gunnar Sträng, då ordförande Ungdomsberedskapens centralråd. Men kronprinsen var inte ensam mottagare utan ytterligare 150 medaljörer såg fram emot sin belöning. Den lilla upplaga kan förklara svårigheten att hitta exemplar till salu.

Ungdomsberedskapen hade under sin tid fått ihop 42 miljoner kronor under de år man verkat. Det är en hygglig summa som idag motsvarar 772 miljoner om man vill köpa motsvarande tjänster. Skulle man då bara lägga ned en sådan succé? Nja, precis som oms omformades till moms så kunde ungdomsberedskapen omformas till något fredstida. Under 1949 så uppstod en ny organisation ur den gamla: Sveriges Ungdoms Landsråd. Alla föreningar följde inte med så det är inte bara ett namnbyte. Nästa namnbyte blev till Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer. Vi kan konstatera att man hamnat en bra bit från starten och folkhushållningen.

Det är en snyggt modern Gustaf V som Westins ateljé fått till. Just nu så känner jag till tre medaljer som Westins tillverkat, av officiell natur förstås eftersom Westins gjorde  massor av andra föreningsmedaljer o dyl. Dessa tre är Lingiaderna 1939 och 1949 samt Ungdomsberedskapen. Någon som kan tipsa om fler?

Annonser
Publicerat i Medaljörer, Medaljer | Märkt | Lämna en kommentar

Auschwitz Minnesdag 2018

medaljBlogg uppmärksammar dagen då Auschwitz befriades av röda armén. Ironin att lägret övertogs och fortsatte drivas under sovjetisk ledning, dock något annorlunda, visar på hur historia sällan är svart och vit. Den insikten illustrerar DN från dagen efter befrielsen. Artikeln är till största del om trupprörelser och endast i slutet nämns lägret med sitt polska namn: Oswiecim. Information om vad som hände i lägret hade ännu inte fullt ut nått omvärlden. Det skulle ändras och vi tänker idag på de som dog i och runt lägren.

DN 28 januari 1945.

Ingen är glömd – inget är glömt. / Olga Berggolts

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

En Skön Medalj

Norrlandskunskap är det inte så värst bevänt med i mina trakter. Men en brist är ju också en möjlighet att lära sig något man inte visste tidigare. Den här texten ska avhjälpa lite vita faleristiska områden om norrländska landskommuner/köpingar.

När 1947 gick mot sitt slut gjorde även Sköns landskommun det. Nu skulle man ta steget mot att bli Köping, något som skulle firas. Sverige hade vid den här tiden ett antal olika styrandeformer som idag alla har ersatts av kommunen. Det var alltså ersättandet av styrandeform som firades i kyrkan på nyårsnatten med en högtidsgudstjänst följt av ett fyrverkeri och festbankett i Folkets hus. Det var i samband med detta som man passade på att göra tillställningen extra högtidlig genom utdelning av medalj.

Sammanlagt var det 36 medaljörer som hedrades. De uppfyllde alla kraven på 30 års tjänst för förtroendemän och minst 25 verksamhetsår. En av alla som dekorerades var polisuppsyningsman Alfred Källström. Han och de andra fick ingen urkund/diplom istället så fick man en lokalhistorisk bok ”Ur Skönsbygden”. Men säg den organisation som aldrig ändrar sig. Redan årsskiftet 1964/65 så var det dags igen. Den nydaning som skedde var den sista för Skön eftersom man nu inkorporerades, eller uppslukades som många kände i mindre kommuner, av den stora centralkommunen Sundsvall. En lokalhistorisk förvaltning tog slut.

Alfred P. Källström (1894-1976)

Vad kan man då få veta mer om Alfred Källström? Svaret är: en hel del faktiskt. Han föddes i Sånga församling 24 juni 1892 av lantbrukarföräldrar. Senare tog han underofficersexamen vid Norrlandsdragonregemente i Umeå, där han var anställd 1908-13. Efter det så gick han in i polisyrket, vilket inte är ovanligt för militärer då. En tid som konstapel följer i både Hudiksvall och Sundvall, sen så hamnar Källström i Sköns distrikt. Han kan där titulera sig polisuppsyningsman från februari 1919. Utöver detta så har jag hittat inte en utan två bilder av Källström. Det är man inte bortskämd med.

Här drar jag gränsen för vad jag lägger upp på Internet. Det finns inga mörka hemligheter som döljer sig utan det är bara en begränsning. Eftersom min text behandlar medaljen och personen i sitt sammanhang så blir information utanför det inte relevant. Vi vet varför Källström fick medalj och vad han gjorde. Ur en faleristisk vinkel räcker det gott så. Visst kan man klämma mer historia ur en person men att ha precis rätt mängd information är en konst att utöva. Vila i frid Alfred Källström.

Poliskåren i Skönsberg 1915. Stående: A. Källström och P.A. Forsberg. Sittande: V. Hägglund, O. Glad och E.J. Eriksson.

Slutligen är jag lite nyfiken om någon har sett en liknande medalj. Var det ett engångsutdelande av Sköns köping eller skedde det flera gånger? Har du en medalj så skicka gärna en emejl så kollar jag om namnet finns på listan över medaljörer 1947.

Publicerat i Kommunmedalj, Medaljörer, Medaljer | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Putsad? Polerad? Proper? Patina?

Silver ska putsas sägs det. Något annat beteende anses vara lathet eller kanske till och med ett uttryck för att vara obildad. Fair enough. Alla har åsikter som kan ligga inom vad som anses korrekt eller utanför. Men bör allt silver behandlas på samma sätt? Matskeden som belöningsmedaljen? Hur ska man som samlare behandla sina silvermedaljer?

Det här inlägget föddes ur två traderavinster. Av en händelse så såldes två tidiga upplagor av arméns skyttemedalj m/07 ungefär samtidigt och jag kunde glädja mig att ha högsta bud på bägge. Försäljningsbilderna var inte mycket bättre än att man kunde se vad det var, men det räckte. Den vecka de landa i brevlådan kunde jag konstatera något rätt ovanligt – putsskillnad på i stort identiska medaler. Vanligen så är de flesta medaljer som jag köper oputsade, fast jag har ett par stycken k. patriotiska sällskapet som mött silverhäxan. Vackert så. År av Antikrundan har kanske slagit in i gemene man att patina är ett plus inte en nackdel. Fast inte hos alla.

Det är två år mellan tillverkningen av dessa två medaljer. Den vänstra är tillverkad 1919 och den högra är från 1917 i orört skick. En är blank och nypolerad och den andra som den dagen den kom från myntverket. Anledningen till att en blivit upputsad och den andra inte kan vi bara gissa oss till. En försäljningstaktik? Allt som glimmar? I det här fallet fungerade det och den putsade blev dyrare…. med 40 kr. Kan det vara att någon använt en äldre medalj istället för en modern? Möjligen. Nutida produktion når trots allt inte vad äldre hantverk lyckades med. Oavsett skälen varför nu medaljen har putsats så tycker jag det är fel.

Varför ska man inte putsa medaljer utbrister då alla samlare av engelska medaljer. En soldat skulle aldrig ha oputsade medaljer på sin uniform, klagar de. Nej, men om du inte är den soldaten som förtjänat sin medalj är det ett dåligt argument. När föremål övergått från den person som använt eller ägt dem så är det föremålet ett historiskt föremål. Ingen tycker det är en bra idé att skicka Gustaf III:s maskeradkostym på kemtvätt varje vecka för den samlat damm. Det är få som går ett varv med silverhäxan varje halvår i sin myntsamling. Anledningen är enkel: som samlare bevarar du dina föremål, du använder dem inte. Samlare som de i England som byter ut dåliga band och gnider fram lyster i medaljer från napoleonkrigen borde hitta andra nöjen.

Har då putsen förstört ett oersättligt värde? Nej, det kan man nog inte säga. Men man kan inte heller säga att det tillfört något. Så småningom kommer patinan att komma tillbaka. Ett idogt putsande kan dock förstöra detaljer genom nedslitning av ytan. Tänk på det! Om det då finns någon sens moral att hitta så är det väl att sakerna i samlarlådan bara är till låns och bör behandlas med respekt. Men det kan också vara gnällighet över att någon putsat ”min” medalj….

Publicerat i Idrottsmedalj, Medaljer, Skyttemedalj | Märkt , , | Lämna en kommentar

IKEA-medaljen

Nej, IKEA delar mig veterligen inte ut medalj själva. Det är inte heller ett inlägg om en rostfri gryta i deras sortiment. Rubriken syftar till alla de ”privata initiativ” som ibland dyker upp; medaljer som knåpats ihop av… lite vem som helst.

En medalj syftar till att symboliskt belöna en förtjänt mottagare. Det är den innersta kärnan av medaljens väsen. Men det ingår liksom att det är någon kontroll och begränsning bakom. När kungen eller staten funnit dig värdig ger det en högre status till medaljen än om du gjort den själv. Det är inte alla som resonerar så. En del människor verkar fungera som:
– Han borde ha medalj för det där!
– Det fixar jag!

Fixandet är då mer det praktiskt hantverksmässiga än att ansöka om tilldelning. Medaljen på bilden nedan är en sådan fast av bättre kvalité än den genomsnittliga fixar-medaljen. Stämplat silver och i billigt band är den graverad ”För Visat Mod 1936-1946”. Utan tvivel en internt utdelad belöning för arbetsinsats eller kanske minnesmedalj över äktenskapet från kamratkretsen. En kul grej och inget som borde störa någon. Men det finns exempel i gränslandet som väcker fler invändningar.

Nästa medalj är en militär idrottsmedalj utdelad för att förvaras – från början. Varför den parades ihop med det färggranna bandet är okänt. Men kanske det är långa tråkiga beredskapsdagar under kriget vi kan skylla det på. Hur den kommit till vet vi inte men det är en fantasikomposition; pluspoäng dock för färgkombinationen på bandet. Även här troligen bara en kul grej. Kanske den blev fastnålad någon gång på uniformen för att imponera på lokala damer. Här hamnar vi i en frågeställning om den verkligen försöker vara något officiellt eller bara är en kul grej. På sin höjd har den använts långt ifrån officerares ögon.

Men den absolut värsta IKEA-konstruktionen är när du tar en befintlig medalj och ”modifierar” den efter tycke och smak. Det kanske vissa uppfattar som harmlöst. I praktiken så tar du och raderar en annan människas historia. Medaljen som skulle illustrera detta kliade jag mig i huvudet ett tag innan jag förstod hur det gick ihop. Var det en KPS med en ovanlig gravyr? Nej, det var enklare än så. Det var en svensk variant av amerikanska ”Stolen valor”-problemet. Någon har ”på kul” tillverkat en egen medalj för trogen tjänst att dela ut. Att det blivit KPS är troligen mer en fråga om tillgång och pris. Förhoppningsvis så har den aldrig burits runt annat än på privata tillställningar, men vem vet. Jag har valt att inte visa bild av den sista typen av medalj. Troligen skulle ”mottagaren” aldrig märka av detta inlägg i en väldigt nischad intresseblogg. Men poängen är inte att en individ gjort fel och ska skämmas utan själva tankens dumhet.

Varför ska man då inte modifiera andra människors medaljer och bära dem själv? Det är en fråga som ditt samvete borde kunna besvara automatiskt. Men helt kort så kan man säga att grundregeln är: om du inte blivit tilldelad din medalj officiellt så ska du inte bära den.

Publicerat i Bärande, Medaljer, Samlande | Märkt , | Lämna en kommentar

Kulturmannens Nordstjärneorden

Ja, det här är en text som helt kan ses som clickbait. Det är också en reaktion på den statistikspik som medaljBlogg just nu bevittnar. Anledningen till den spiken är naturligtvis uppståndelsen runt den tafsande våldtäktsmannen i akademiska kulturkretsar som fått Nordstjärneordens riddartecken. Var ska man börja… Enklast är väl att ta det i punktform:

  • En orden är utdelad som en symbol av uppskattning. Kunglig Maj:ts Orden har ingen direkt motivering registrerad om varför man tilldelar. Enkelt beskrivet så har en handling, oftast över tid, uppmärksammats för att sedan bedömts som belöningsvärt. Man har ”gjort nåt bra” som stämmer överens med de bestämmelser som orden utdelas ifrån. Men en riddarorden är inget medborgarskap som aldrig kan tas ifrån en utan kan återkrävas enligt § 5 i de allmänna bestämmelserna: ”Ordenskapitlet äger förklara innehavare av orden densamma förlustig.” Nu blir det lite pikant och flera saker måste benas ut. Ordenskapitlet har troligen inte själva lagt fram förslaget utan det kommer högst sannorlikt från kulturdepartementet. Vem ska ta smällen? Ska ordenskapitlet återkalla en orden på anklagelser, utan dom i rättegång? Kulturministern kan ju inte återkalla den själv, hon stod bara för ansökan och överlämnande. Å andra sidan så står det ordenskapitlet helt fritt att göra den bedömningen utifrån alla vittnens utsagor. Time will tell what will happen.
  • Ett riddartecken är ingen medalj! Jag kan på ett sätt tycka att det är kul att ordet medalj ger min blogg lite uppmärksamhet (all reklam…). Medalj och orden kan bägge fästas på kläderna, men utdelas utifrån olika kriterier. Det är alltså inte säkerhetsnålen som definierar föremålet.
  • Vi hade aldrig haft den här ordens-uppståndelsen om förövaren varit svensk medborgare. Han hade då nämligen inte varit tillgänglig för någon svensk orden….

Slutligen så tycker jag det är fruktansvärt usel koll på kulturmannens bakgrund. Nog måste det funnits någon som borde sagt: Men, hur är det med hans vandel? Men det är inte första gången som statliga fingrar ställer till det i ordenssammanhang. Bara här på bloggen har vi lite exempel; Görings orden och den Rumänska Serafimerorden. Hoppas nu KMO gör vad som är rätt. Nordstjärnans text är nescit occasum, ”den vet ej av nedgång”, men kan eventuellt se fram emot en dipp om detta inte görs rätt.

Publicerat i Kulturmedalj, Nordstjärneorden, Ordnar | Märkt , | Lämna en kommentar

Viktor Rydbergs Ordensbekymmer

Viktor Rydbergs svåra prövning börjar med att han ska hålla i Svenska Akademins högtidssammankomst som direktör. Traditionen bjöd att direktören var riddare av Nordstjärneorden, vilket inte Rydberg var. Tvärtom så hade han ofta visat var han stod gentemot ordensväsendet genom sina texter. Han var också nära vän med den ännu mer negativt inställde till ordensfrågor redaktör Hedlund. Men landshövdingen i Göteborg hade meddelat kung Oscar att Rydberg gått med på att bli riddare. Sagt och gjort så utnämndes han på Oscarsdagen 1 december 1879, 20 dagar innan högtiden. Ve och elände, jämrade hans liberala vänner, låt inte stjärnan besöla ditt bröst. Hans frus familj var å andra sidan av åsikten att en vägran vore en stor förolämpning mot kung Oscar. Rydberg satt i ett hopplöst läge mellan sina principer och omgivningens förväntningar.

När dagen kom så gick Rydberg in i Börssalen utan riddartecken. Samtiden var chockad och skulle ägna frågan åtskilliga spaltmeter. Kungen går efter mötet fram till Rydberg och bjuder honom till slottet nästa dag, ”inte officiellt, utan i bonjour” som han sa. Samtalet mellan dem kom att hålla sig till konsten och ordensväsendet fick nöja sig med att vara elefanten i rummet. Men i ett senare brev tog Rydberg till slut upp det som hänt.

Den vänlighet jag dagen efter den, då jag sattes på detta själsrannsakande och pinsamma prov, rönte av Eders Majestät, det hugnande förtroende, varmed jag då möttes, innebar för mig en borgen, att mina bevekelsegrunder blivit, om icke gillade, så dock förstådda, och att jag fortfarande äger min konungs bevågenhet.

Oscar II svarar några dagar senare.

Vad du skriver om ordensväsendet, kan vara mycket sant. Du medgiver för övrigt, att det kan hava någon fördel med sig. Det finns nu en gång, och då var det ej blott en rättighet som jag utövade, då jag tilldelade Viktor Rydberg en välförtjänt utmärkelse, det var ock en plikt att ej förbigå Svenska Akademiens direktör. Av denna dubbla anledning lät jag uppföra ditt namn på den s.k. ordenslistan.
Men som jag naturligtvis hade vissa skäl att frukta ditt nekande, så lät jag efterhöra, huruvida du ville mottaga den erbjudna utmärkelsen. Först sedan man anmält ditt skriftliga svar ”att både mottaga och vid officiella tillfällen bära nordstjärnan”, skrev jag under din utnämning, såsom jag var berättigad tro, med full trygghet. Lägg din hand på ditt goda hjärta och säg sedan, om jag hade skäl att hysa denna trygghet? Ditt handlingssätt svarade ej mot denna förväntan. Du kallar det själv en ogrannlagenhet mot mig, och det är sant; men du var långt mer grannlaga mot dig själv och din egen värdighet!!! Därför gjorde det mig mest ledsen!

Var det landshövdingens svar som kungen tog som skriftligt svar? Eller finns det ett dokument från Rydberg som väntar på upptäckt i arkiven? Oavsett så gör ordensfrågan att Rydberg håller sig noggrant borta från alla tillfällen där ordnar bör bäras. Smitandet fungerar fram till den nye sekreteraren Carl David af Wirsén tillträder. Han beordrar Rydberg att inställa sig vid mötet 20 december 1884, underförstått med orden på bröstet. Vad göra? Lösningen blir att dagen före skriva till högsta makt: kungen själv.

Eders Majestät!
Svenska Akademiens sekreterare har underrättat mig, att
Akademien anser vara av vikt, att jag, i likhet med övrige i huvudstaden sig uppehållande ledamöter, är närvarande å samfundets högtidssammanträde.
Underrättelsen har meddelats mig i en form, som gör det otvivelaktigt, att akademien skulle i mitt uteblivande se en pliktförsummelse.
Här står jag således mellan flere eldar. Eders Majestät kan hjälpa mig, om högste styresmannen över N.O. har samma rättighet som den helige fadern: att giva dispens i samvetsömma fall.
I annat fall måste jag göra mig saker till Akademiens ogillande dom.
Eders Majestät! Om ordensstadgarne det medgiva, så hjälp mig!

I underdånighet vördnadsfullt
Viktor Rydberg

Kungen svarar samma dag.

Min käre Viktor Rydberg!
Om Du imorgon kommer upp i Akademien, så lovar jag att icke se om Du har eller icke har det som du nämnt i ditt
brev.

Mera kan du väl omöjligt begära? Sat sapienti! [Förkortning av: Dictum sapiente sat est / Det sagda är för den kloke nog]

Vänligen
Oscar

Nåväl. Ordnar kan ställa till det för den principfaste. Vi kan dock notera att Viktor Rydbergs inställning till sällskapsordnar inte var lika negativ. I Smålands museum finns mängder av olika insignier från diverse föreningar, alla från Rydbergs hem. Hans nordstjärna finns inte i samlingarna och, antar jag, återsändes oanvänd. Eller…? På en bild av Fritz von Dardel dyker Rydberg upp [på höger sida] – med riddartecken. Visserligen tecknad så man undrar om det är konstnärlig frihet, kommentar av Rydbergs inställning eller ett äkta återgivande av hur Rydberg dök upp. 

Publicerat i Medaljörer, Nordstjärneorden, Ordnar | Märkt | Lämna en kommentar