Hundar och Mordbränder

medaljBlogg brukar gräva i litteraturen efter omnämnande av utmärkelser. Det ger förstås ingen information om verkliga mottagare men kan ge en bra insyn hur samtiden tänkte. Om inget annat så är det ju aldrig fel att ta del av kulturarvet, med en medaljvinkel.

Den följande texten är skriven av Victoria Benedictsson (1850-1888) i Folklif och småberättelser, titeln är Kamrater och handlar om lagårdskarlen Truls Jonasson och hans hund Fältman. I inledningen så räddar Jonasson och Fältman ladugårdens besättning från en mordbrand. Deras hjältedåd ska senare belönas i kyrkan, med en Pro Patria för långvarig och trogen tjänst. Bortsett från den uppenbart konstnärliga friheten i den, något märkliga, kombinationen så är det en kul tidsbild.

Branden har utspelat sig och nu är Jonasson, med Fältman bredvid, i samspråk med klockaren utanför kyrkan. Jonasson vill ha hunden med sig in i kyrkan, eftersom den varit så betydande för att branden slutat någorlunda väl. Klockaren tycker det är otänkbart men ska fråga prästen som kommer förbi.

Fältman och hans herre drogo sig vördnadsfullt
tillbaka, men klockaren blef stående på trappan.

»Här är Truls Jonasson, han, som skall ha
medalj i dag; och han vill taga hunden med sig
in, men det kan naturligtvis inte gå an?» sade han
då han helsat.

»En hund? Nej, käre Truls Jonasson, det kan
man inte», sade kyrkoherden och log öfverseende.

»Han gör inte en mask för när.»

»Men man brukar inte ha hundar i kyrkan.»

Det var precis samma argument, som Truls
Jonasson sjelf användt, men han tyckte förmodligen
att det icke borde gälla män och män emellan, ty
han vidblef med en slättbos hela envishet:

»Han säger inte ett muck.»

Och Fältman såg så menlös ut, att man rent af
måste anse honom för ett vidunder af förställnings-
konst, om han ändå kunde ha ondt i sinnet.

»Ja men på sjelfva juldagen! Nej, kära Truls
Jonasson, det går inte.»

»Ja men inte står jag och tar tack och beröm
för allting, när det var han som gjorde’t! Så då
kan det vara det samma med medaljen.»

»Inte kan det vara Truls Jonassons mening att
gå ifrån alltihop?»

Truls Jonasson stannade och vände sig om.

»Kan di ta mig?» sade han.

Han menade kronobetjeningen.

»Nej, naturligtvis inte!» svarade presten, förvånad
öfver en sådan fråga.

»Ja då kan nå’n annan ta medaljen, för jag vill
inte ha’n.»

Den gamle gaf sig i väg, och Fältman följde
med, utan att han behöfde hvissla på honom ens:
han hade ingen smak för presterskap och kyrka.

»Spring efter honom och säg att han får ta hun-
den med, om han kan gömma honom bakom bän-
karne och ansvara för att han håller sig tyst.»

Klockaren lydde tillsägelsen, och de två vände
tillbaka.

Ryktaren och hunden följer sedan gudstjänsten för att få sin belöning. Vid den här tiden var det vanligt att medaljer delades ut efter söndagens gudstjänst. Alla i trakten var samlade och kunde få sig en predikan om arbetsmoral och rättfärdigt uppträdande. Så även Jonasson.

Efter gudstjensten höll presten ett tal till tjenare
och husbönder, trädde derefter för altaret och kallade
fram »ryktaren Truls Jonasson, åt hvilken sällskapet
Pro patria skänkte sin stora silfvermedalj för lång-
varig och trogen tjenst». Och gamle Truls lydde
kallelsen, på en gång skamfull och stolt, allt folket
stimmade, skockade sig och sträckte hals för att få
se honom, och der stod han framför skranket.

Af de granna orden och af Pro patria och allt
det andra förstod han ingenting, men han förstod
att det var en hedersdag, och att Fältman var med,
och att Sara nu ändtligen fick se, att man ändå
kunde bli ansedd för något, fast man var bara ryk-
tare, och han var glad att inte behöfva stå der
ensam på kyrkogolfvet inför hela menigheten: han
kände någon, som tryckte sig in emot hans knä-
veck, varm och mjuk. Och så hade han en oklar
tanke på gräl och stränghet, och ett värmande
minne af den tysta foderladan och en kall nos, som
bökade bakom hans öra i den tryggaste, tillgifnaste
vänskap, och det stod tårar i de stela torskögonen,
när presten fäste den hvita medaljen på den mörk-
blå vadmalströjan, och ingen kunde säga att Fält-
man uppförde sig annat än anständigt.

 

Annonser
Publicerat i Medaljörer, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Segerdagen 2018

Då är ännu ett 9-maj-firande här. Åren går och jag tänker på alla veteraner jag stött på i Ryssland. Deras fest idag är ingen propagandatillställning för kommunismens eller Putins ära. De firar att de överlevde och de firar de som inte gjorde det. De firar att de lyckades överleva den köttkvarn som malde hela östeuropa i stycken. Det är lätt att glömma människan i den politiska virvel som uppstå i en sådan dag som idag. Idag ska vi minnas historien eftersom de som upplevt den och kan berätta om den blir färre för varje årsdag.

Så ska det förbli! (Skylten under hjälmen: Hitler-Tyskland)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Den som Spar Han Har – Sparfrämjandets ftjm

Sparfrämjandet hade grundats redan 1926 för att senare ombildas till aktiebolag 1942. Men det var först 1950 som man instiftade en förtjänstmedalj. Bestämmelserna för utdelande är för tillfället vilande i något oöppnat arkiv och därför kan vi inte veta exakt vad fru Göransson belönats för. Vad vi kan anta är att Sparfrämjandet ville belöna det som var inom organisationens kärnverksamhet, något som Svensk uppslagsbok från 1963 sammanfattar så här:

Sparfrämjandet handhar som svenska sparbanksrörelsens centralorgan sparbankernas centrala propaganda och ekonomiska upplysning jämte deras förlagsverksamhet och fungerar dessutom som centralupphandlare för kontorsmaterial, inventarier m.m. S:s kontaktavdelning handlägger den centrala annonseringen, filmpropagandan, presstjänsten och mötesverksamheten. Förlagsavdelningen utger bl.a. ”Svensk sparbankstidskrift” (upplaga c:a 5,000 ex.),”Lyckoslanten”, som utdelas till skolbarn (c:a 700,000 ex.) ”Sparfrämjaren” (c:a 12,000 ex.) och ”Jordbruks-Journalen” (c:a 96,000 ex.) samt framställer kassaböcker, broschyrer, affischer o.a. material för sparbankernas informationsverksamhet. Till avdelningen för centralupphandling hör även Sparbankernas arkitektkontor, som står till sparbankernas förfogande, när det gäller nyinredning av banklokaler, nybyggnader m.m.

Det del av sparfrämjandet som de flesta har kommit i kontakt med är nog tidningen Lyckoslanten. Spara och Slösa har och fortsätter även idag att propagera för sparande. Utöver tidningen så var skolan aktiv i insamlandet av pengar till elevens egna sparkonto. I skolan där fru Göransson arbetade tog sparverksamheten fart vid 30-talets början. Rent praktiskt gick det till så att klassen samlade in sina slantar i speciella sparlådor, utlånade av banken för ändamålet. Varje lördag lekte man bank. Barnens pengar samlades sedan in av kamrer Irbäck från banken, som ibland ökade sparandets popularitet med utdelande av godsaker. En bild direkt från Astrid Lindgren-land. Kanske det är den uppfostrande verksamheten som lockade Gunny Göransson till verksamheten, där hon var kassör i Mellersta Kalmar-länskretsen av sparfrämjandet.

Gunny Charlotta Göransson

Gunny Göransson (1892-1977) var en småskolelärarinna i Långemåla, i Kalmar län. Hon författade en bok om sin tid i yrket, 40 år som lärarinna. Där skriver hon om det som gjort störst intryck under hennes tid i skolan. Något intressant är det faktum att hon endast nämner den guldmedalj från Kungl. Patriotiska sällskapet som hon fick, ingen av de andra medaljerna. Hennes tredje medalj var ett förtjänsttecken från röda korset vilket tillsammans gör en medaljsamling som inte är fy skam och ett välförtjänt kvitto på hennes engagemang inom föreningarna och arbetslivet. Kanske det sågs lite som skryt från hennes sida om hon skulle nämna medaljerna, men en guldmedalj från arbetsgivaren kunde inte förbli onämnd. Slutligen ska det väl sägas att kopplingen mellan sparande och det faktum att fru Göransson kommer från Småland måste anses vara en ren tillfällighet.

*Bonus* Ta gärna en titt på den propaganda som sparfrämjandet producerade för biograferna.

Publicerat i Medaljörer, Medaljer | Märkt | Lämna en kommentar

Farfars Medalj

Nej, min farfar fick aldrig medalj. Han och det största flertalet av Sveriges befolkning har aldrig varit aktuella för medaljer. Men det hindrar ju inte att din egen släkting fått en medalj. Frågan du då bör ställa dig är VAD han fick. Det är en fråga värd att ställa.

Borde man då inte veta vilken typ av medalj som farfar fick? Nej, det är faktiskt inte en självklarhet. Om jag skulle spekulera så var nog inte ens medaljören själv helt insatt. Varför? Var din medalj utdelad av din arbetsgivare, ansökt av lokala hushållningssällskapet och godkänd av kungliga patriotiska sällskapet (KPS) – vem gav dig då medaljen? De allra flesta skulle nog säga arbetsgivaren, fullt naturligt eftersom det var där medaljören arbetat alla år och det var den insatsen som belönades. Men det officiella pappersarbetet ligger hos kungliga patriotiska sällskapet. Där finns bestämmelser, godkännadet och inte minst arkivet över medaljörerna.

Är då alla medaljer KPS-medaljer? Nej, naturligtvis inte. Det finns många andra som delat ut medaljer i stora mängder. Statligt anställda i 30 år hade en Nit och Redlighet att aspirera på. Om medaljörens företag inte ville ansöka hos KPS kunde de ansöka hos Pro Patria, med nästan samma kriterier. Ser vi förbi arbetslivet så finns det ännu fler  potentiella ställen medaljer utdelas. Den vanligaste FN-medaljen är den för UNEF (omnämnd flera ggr på bloggen). Den vanligaste kommunala förtroendemedaljen är den för Medborgerlig Förtjänst, före avvecklingen. Den vanligaste… osv. Alla organisationer har en eller har tillgång till en medalj (som KPS) att belöna långvarig trohet eller insats.

Är då alla medaljer utdelade för lång och trogen tjänst? Nej, naturligtvis inte. Medaljer återfinns i hela näringskedjan och här blir det spretigt. Kanske farfar räddade livet på någon och fick en för Berömliga Gärningar. Kanske han gjorde årets flygbragd och fick Stockholms Tidningens medalj för Svensk Flygargärning. Kanske han var brandman och fick någon av Brandkårernas Riksförbunds medaljer. Möjligheterna är oändliga och då har vi bara förutsatt att farfar fått svenska medaljer. Kanske han var krigsfrivillig i Finland. Kanske han flyttat till Sverige som vuxen etc etc.

Det är då ett fasligt uppräknande och frågan om vilken medalj som farfar fick är inte lätt att svara på. Finns medaljen kvar är det en enkel match, men om det bara är muntlig tradition är det svårare. Jag skulle rekommendera att försöka gräva så långt det går först, även en halvdålig bild på medaljören med medalj kan säga mycket. Vet man vilken medalj det handlar om så kan man börja grävandet, kanske även ett arkivbesök. Med lite ”historiskt kött” på benen så går det absolut att få fram varför farfar fick sin medalj.

Publicerat i Medaljer | Lämna en kommentar

Länk- och Litteraturtips!

Det är ett tag sedan det blev något länktips. Men när jag jagade något annat på nätet så hamnade jag på den utmärkta Runeberg.org. Där har man sedan ett år tillbaka Svenska Riddare-ordnarnes ursprung, historia och beskrifning från 1851. En bok väl värd att kolla in, inte minst för de planscher på ordensdräkterna som kopierats i andra böcker. Länk återfinns på bloggens litteratursida.

Publicerat i Länktips, Uncategorized | Lämna en kommentar

En Redlig Rebell

Ahh, den ständiga glädjen av att överraskas av sina inköp. Nyligen köpte jag ett kort på en farbror med medalj. Inget ovanligt noterades: äldre man med vad som troligen var en nit och redlighet, Sveriges vanligaste medalj. Det som mest stack ut var hans valrossmustasch/skägg. När så fotografiet landade hemma hamnade det under lupp, bokstavligen. Att titta på saker under extrem förstoring ger ny kunskap även för faleristiker. En god närblick rekommenderas alla.

Nåväl, vad var då som var så överraskande med valross-farbrorn? Jo, han hade vänt sin medalj. Istället för, troligen, Gustaf V:s profil så är åtsidan med namn och yrkestitel vänt utåt. Frånsida blir åtsida. Så långt fakta, men den intressantaste frågan är kanske varför han gjort så. Tyvärr är det också en fråga som kommer att förbli obesvarad även efter den här texten. Men vi kan ju gissa, vilket är ju i sig som en postmodern sanning…

Vilka kan då skälen vara att vända sin medalj? Vi vet att det saknades alternativ för medaljen Nit och Redlighet före 60-talets slut. Du kunde neka men blev då helt lottlös, samt att det inte ansågs fint att neka en gåva. Konventionerna har då tvingat på vår medaljör en medalj. Men vad kan anledningen vara att vända den? Om vi tolkar vändandet som ett ställningstagande och inte en monteringsmiss ser jag två möjligheter. En är att mannen sett sina arbetade år som värda mer uppmärksamhet än kungens profil. Den andra och mer revolutionära är att kungens hamnade inåt som förtryckare av de arbetande klasserna. Vilket kan låta hårt idag men var inte mindre retoriken för 100 år sedan. Att Gustaf V:s profil prydde åtsidan var ett bevis om ”att vi ha ett klass-samhälle, hvars herrskande klass sörjer godt för de sina, men ge de andra dj-[vulen], nej – konungens bröstbild?” Arbetet skräder inte med orden.

Frågan blir, om det är så radikalt medaljören tänkt, varför han överhuvudtaget bär medaljen. Kanske den enklaste förklaringen är att han tyckte den egna arbetsinsats under 30 år var större än kungens.  Det är väl det som är historiegrävs charm och förbannelse. Man kan spekulera hur mycket som helst, men man vet aldrig om man har helt rätt.

Publicerat i Gamla Fotografier Berättar, Medaljörer, Medaljer | Märkt | Lämna en kommentar

Sveriges Ungdomsberedskap 1949

Vad är det för beredskap som ungdomen pysslade med? Namnet ungdomsberedskap är helt klart en produkt av krigsåren och det var även verksamheten. I starten, februari 1942, deklarerades att ungdomsberedskapen ”skall bli ett samarbetsorgan mellan riksorganisationer och myndigheter, med uppgift att i folkförsörjningens kritiska läge stärka den svenska ungdomens vilja till insatser på försörjningens område.” I praktiken kom det att handla om stödverksamhet som tog formen av tävlingar mellan ungdomarna.

Nålmärken i brons och silver för 1943-års rikstävling.

Rikstävlingen 1943 var för ungdomar under 16 år och gällde 10 000 kr samt för rikssegraren ett hederspris direkt ur kungens hand. Alla tävlade inom sitt landskap i olika tävlingsgrenar där man utsåg bästa pojke och flicka till segrare. Den som vunnit i sitt län fick åka till den stora avslutningsfesten i Stockholm. De som inte vann kunde trösta sig med nålmärken, 1943 var året då man införde järn, brons och silvermärken efter hur många poäng man samlat ihop i rikstävlingen. Bestämmelser stod att läsa i  broschyren ”Välj din uppgift” bl a om vilka grenar som fanns:

Odlingsverksamhet
Frivilliga insatser i jordbruk och torvhantering
Insamling av tomglas
Sparande på bank
Bärplockning
Insamling av:
Svamp
Kottar
Spillved
Ersättningsfoder
Medicinalväxter
Gummi- och järnskrot
Ben
Ek- och bokollon

Notera medaljasken och den i samlarsammanhang oftast frånvarande urkunden. SvD 1949 dec 17.

Sveriges ungdomsberedskap var 1949 inne på upploppet. Det var det sista året för verksamheten och de som jobbat hårdast och mest skulle samlas i Stockholm. I kunglig närvaro skulle det bl a delas ut medalj till förtjänta. Hur de exakta bestämmelserna såg ut vet jag inte idag, om någon har information så tas den gärna emot. Vad som är fakta är att medaljen gavs nådigt tillstånd av kungen 14 oktober 1949. Gustaf V fick sedan vänta till den 16 december s.å. innan han fick motta en egen medalj, utdelad av vinnaren  i ungdomsberedskapstävlingen Per Persson. Nästa medalj blev utdelad på kvällen till kronprinsen av ingen mindre än Gunnar Sträng, då ordförande Ungdomsberedskapens centralråd. Men kronprinsen var inte ensam mottagare utan ytterligare 150 medaljörer såg fram emot sin belöning. Den lilla upplaga kan förklara svårigheten att hitta exemplar till salu.

Ungdomsberedskapen hade under sin tid fått ihop 42 miljoner kronor under de år man verkat. Det är en hygglig summa som idag motsvarar 772 miljoner om man vill köpa motsvarande tjänster. Skulle man då bara lägga ned en sådan succé? Nja, precis som oms omformades till moms så kunde ungdomsberedskapen omformas till något fredstida. Under 1949 så uppstod en ny organisation ur den gamla: Sveriges Ungdoms Landsråd. Alla föreningar följde inte med så det är inte bara ett namnbyte. Nästa namnbyte blev till Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer. Vi kan konstatera att man hamnat en bra bit från starten och folkhushållningen.

Det är en snyggt modern Gustaf V som Westins ateljé fått till. Just nu så känner jag till tre medaljer som Westins tillverkat, av officiell natur förstås eftersom Westins gjorde  massor av andra föreningsmedaljer o dyl. Dessa tre är Lingiaderna 1939 och 1949 samt Ungdomsberedskapen. Någon som kan tipsa om fler?

Publicerat i Medaljörer, Medaljer | Märkt | Lämna en kommentar