Ett hederstecken från djupet – Vasa redivivat

Det var något i stil med månlandningen, fast några år före, när Vasa åter bröt ytan. Direktsänt i den enda tv-kanalen, spaltmeter press och en mängd böcker i kölvattnet. Men samtidigt delades det ut en utmärkelse som inte gjort mycket väsen av sig efter utdelningen. Tills nu.

Bärgningen av Vasa är en lång och spännande historia som förtjänar djupare studier. Här kan vi nöja oss med att konstatera att rörelsen att plocka upp skeppet började privat och togs till slut över av statliga krafter. Organisationen bakom bärgningen var en grupp män som till sin första sammansättningen var de som upptäckt och börjat utforska vraket. Senare blev gruppen en mer myndighets- och specialisttung samling, namnet ändrades då från Vasakommitten till Vasanämnden. De var också ansvariga för att ansöka om lov att instifta medalj, eller hederstecken som de kallade den, hos regeringen. Namnet skulle vara Vasa redivivat (lat. Vasa återuppstådd). Regeringsförfrågan är intressant och en tråd som gjorde att jag nästan avstod att publicera. Inte av andra skäl än att jag inte gillar lösa trådar. Stämmer det att det gjordes en förfrågan och vad blev svaret? Jag släpper informationen som finns lös och hoppas att kunna komplettera senare med svaret. Man kan ju inte alltid ha 100% i forskning… allra helst historisk sådan.

Första och enda(?) gången man delat ut utmärkelsen var vid Vasamuseets invigning 1962. Kunglig närvaro och salut från en av Vasas kanoner markerade denna högtid. Gustaf VI Adolf delade själv ut medaljen till gruppen förtjänta, 29 personer. Mängden kan verka snålt tilltagen men Vasanämnden skickade samtidigt ut en graverad plakett till välgörare i landet. Den gick med posten och var betydligt större i upplaga.

Mannen som lodat i strömmen efter Vasa, Anders Franzén, fick aldrig en Vasa redivivat. Istället kunde han skryta med en riddarorden – naturligtvis en Vasa. Kanske hans bråk med nämnden om stavningen av skeppets namn, Wasa eller Vasa, spelade en roll i frånvaron av en Vasa redivivat.

Hederstecknet hämtar sin design från skeppets skulpturgrupp i aktern. Frånsidan är slät med upphöjd text: För förtjänster / om bärgning och/omhändertagande av / regalskeppet Wasa / förlorat 1628 / återvunnet ur / djupet 1961. Sporrong tillverkade den och la den i en, rätt billig, röd vikask med gyllene vase på locket. Exemplaret i texten ska vara tilldelad Bengt Thordeman, riksantikvarie. Men inga gravyrer eller märkningar finns på utmärkelsen.

Kanske Vasamuseet kunde återväcka bärgningens hederstecken och ha det som ett förtjänsttecken för museet. Frånsidan kunde vara slät, en lämplig plats för gravyr. Det vore en tanke värd att bärga.

Annonser
Publicerat i Kulturmedalj | Märkt , , | Lämna en kommentar

Karl XIV Johans Ryttarstaty Invigs….igen

Nu den 16:e december så invigs ryttarstatyn, förut vid slussen, på sin nya plats vid slottet. Men det är andra gången som det firas med högtidlig invigning. Första gången var också med medalj.

Under regnmolnen började dagen som var kulmen på dryga tio års väntan på att Fogelströms ryttarstaty var på rätt plats. Men molnen skingrades och bara de blöta gatorna påminde om vad som varit. Avtäckningsdagen fyllde nu gatorna med folk. Klockan tio skulle programmet starta med en salut till 40-årsminnet av 4 november 1814, dagen då unionen mellan Sverige och Norge föddes. Många hade under tidig morgon strömmat till mot torget. Plats vid statyn var det dock inte tal om för gemene man. Närmast hade det officiella Sverige tagit plats, regering, akademier, verk, styrelser m fl. Alla som var något var där och var man satt noterades noga av övriga. På plats fanns också utvalda representanter från de militära förbanden, företrädesvis de som varit med vid fälttågen, kungens kröning eller hade Svärdstecknet alternativt medalj. Oscar I anlände till häst och höll ett tal framför statyn av sin far: ”Med rörda hjertan skola vi upplyfta våra blickar till bilden af den konung, som under sin ärofulla, fridsälla regering alltid rättvisade Sitt sköna valspråk: Folkets kärlek, min belöning.”. De avslutande orden följdes av tecknet att dra av täckelsen. Folket blottade sina huvuden, men inte statyn. Regnet hade gjort tyget och linorna blöta vilket i sin tur ledde till att täckelsen klistrat sig fast på statyns huvud. Den lilla svårigheten överkoms snabbt av löjtnant Berg vid flottans mekaniska kår som klättrade upp och befriade bronshuvudet. Ceremonin fortsatte och senare på dagen avrundades festligheterna i en mängd banketter, alla strängt uppdelade efter klass och rang.

Miniatyren av medaljen med o-officiell krona.

Högtidligheten skulle inte bara leva kvar i minnet utan även slås fast genom en medalj. I Post- och Inrikestidningar konstaterade man:

K.M.t, som, med anledning af minnesfesten den 4 november sistlidne år, låtit prägla en medalj med å ena sidan Högstsalig Konung Carl XIV Johans bröstbild, och å den andra afteckning utaf den uppresta bildstoden, har, under den 16 innevarande månad, genom general-ordres i nåder befallt, att ett exemplar i silfver af samma medalj skall såsom minne af Högstsalig Konung Carl XIV Johan och derjemte såsom ett vedermäle af H. M. Konungens nådiga tillfredsställelse med mångårig och trogen tjenst, tilldelas hvar och en i Arméen eller Flottan ännu qvarvarande Officer, som gjort krig under befäl af Högstsalig Konungen såsom Kronprins. Medaljen bäres på bröstet i blått band med gula ränder.

(Medaljens inskrift, under bröstbilden, är ”MDCCCXIII-MDCCCXIV”, och under statyn: ”Den IV November MDCCCLIV”)

En något snuttifierad sammanställning av medaljhistorien. Men det är en medalj som jag hoppas få till något större om, nästa år… lagom till 201-årsminnet. Jämt och bra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Plötsligt så händer det…

När bloggen ligger i avvaktande läge hänger mycket på andra att driva svensk faleristik framåt. Därför är det mitt stora nöje att vara del av Svenska faleristiska föreningen. Vad är det frågar sig då vän av ordning. Jo, det är en plats för oss som är intresserade av faleristik i Sverige. Sprattlande färsk. Så här beskriver jonar242 saken:

Svenska Faleristiska Föreningen

Den 6 mars 2018 samlades en handfull faleristiskt intresserade i Gamla stan för att bilda en förening som inte har återinförandet av de svenska riddarordnarna som syfte, utan att lyfta fram faleristiken i sig.

Föreningen har haft en långsam och försiktig start, men är nu mer stabilt grundlagd. Målsättningen är att vara en mötesplats för alla som är intresserade av ordnar och medaljer.

I föreningen finns bland annat personerna bakom medalj.nu, samt bloggarna phaleristica, silvermedaljen och medaljBlogg. Bloggaren jonar242 är revisor.

Mer information kommer att följa på http://faleristik.se/ som i skrivande stund är under uppbyggnad.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fem år – men fortfarande här

Tiden går fort när man har roligt. Tiden går även fasligt fort när man försöker få den att räcka till. Den uppmärksamme läsaren konstaterade att jag inte gjorde någon uppdatering på femårsdagen av första publiceringsdatum 2 november. Sant. Utanför faleristiken så trallar livet på utan hänsyn. Därför har tiden att lägga på internet-faleristik varit begränsad. Det är heller inte första gången. Troligen inte sista.

Den här årsdagen, nästan, så tittar vi mer framåt än tidigare. Vad kan framtiden visa? Jag hoppas att mitt off-line projekt kan komma ut. Det är en historik över en svensk medalj på ett sätt som jag vill läsa om faleristik; inga tidsplaner satta för publicering. Förhoppningsvis så kommer en bok om kungliga Patriotiska sällskapet utmärkelser snart. Den har jag bara illustrerat lite från samlingarna, men håller tummarna för en kanonbok. Kanske kommer det också mer samlande krafter för faleristiken i Sverige. Men det ligger också i framtiden…

Men vad händer på medaljBlogg? Tja, samma lika – fast mindre? Regelbunden bloggning har aldrig varit mitt mål. Något som är ett brott mot bloggregel 1: ofta ger mycket läsare. Fast bloggen som format var redan utdömd när jag började… Hur som helst. Jag ser inga magiska extra timmar i närmsta framtiden som gör dygnet 27 timmar. Så uppdateringarna blir när det finns något värt att skriva. Keep watching the skies!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Faleristisk Resa: Krakow

Jag har tidigare tipsat om lite faleristiska platser att besöka i Sverige, varav en inte är gångbar längre. Nu efter sommarens semesterresa så lägger jag till ett tips utanför Sveriges gränser: Krakow. Polens andra stad är en historisk pärla. Var du än vänder dig så är det något att se. Men är det en faleristisk stad?

Först så får jag väl erkänna att jag haft lite andra intressen att ta hänsyn till. Familjen verkar inte uppskatta ett överdrivet springande på platser jagande utmärkelser. Trots denna black om foten så lyckades jag kompromissa mig till ett par pärlor att besöka. Utan inbördes ranking kan det vara värt att titta in här.

2. Kommendörskors av Virtuti Militari, tillverkat före 1808. 3. Miniatyr av densamma.

Nationalmuseum. Här finns det just nu ingen tillfällig utställning med just utmärkelser (aug. 2018) men det har varit tidigare. Nu kan man hitta några montrar med utmärkelser. En imponerande samling med orden Virtuti Militari och på ett annat ställe en med religiösa ordnar för olika distrikt etc. På det stora hela inte mängder av utmärkelser. Man får nöja sig med Leonardo da Vincis Damen med hermelinen, modern konst, massor av rustningar och en myckenhet av Napoleonkrigets uniformer. Suck, nästan inget alls ju.

Hemarméns Museum (Muzeum Armii Krajowej). Här var jag tvungen att välja mellan lite alternativ, men är i efterhand nöjd att valet föll på Hemarmén. Huset med samlingarna ligger lite märkligt på gångavstånd från centralstationens baksida, dock inget en mobil och rätt app löser. Väl där så hade vi tur att det var kostnadsfria dagen, något de flesta museer har på olika dagar. Nu är väl priserna på inträde inget att bråka om. Fast dessa ständiga tillfälliga utställningar och biljetter till den salen men inte den här salen gör en lite less.

Museet säger sig vara det enda över motståndsrörelsen i Polen. Om detta är sant vet jag inte. Vad vi kan se i utställningarna är att de är proffsigt moderna. Museet i sin nuvarande form stod färdigt 2011 men hade startats tidigare. Till skillnad från äldre utställningar i Östeuropa så har man engelska parallellt i alla texter; om man är old-school och vill läsa samt inte gillar hörlurar. Basutställningen är inte bara från motståndet utan tiden före och täcker även förföljelserna som skedde i Polen.

Faleristiskt är detta ett intressantare ställe än Nationalmuseum, tycker jag. Dels finns det mer av utmärkelser och dokument, dels är de samlade med den individ som belönats. Ett sådant upplägg gör att hela berättelsen om ”varför medalj” blir mer tillgänglig och förståelig.

Jag kommer gärna tillbaka. Det finns fler museum jag gärna tittar in i, med möjligt faleristiskt innehåll. Min egen samling utökades med ett par polska kommunistiska utmärkelser. Inköpsmässigt är det väl ett magert utbud för den som vill inhandla utmärkelser. Men jag hade gjort min internet-hemläxa och hittat en militariaaffär där fru och barn hölls upptagna med egenhändigt inlagda gurkor från två äldre gentlemen som bara pratade polska och enstaka ryska ord. Själv diskuterade jag äkthet och nytillverkning av polska utmärkelser i en annan del av affären. Mycket fejkar och snårigt är den korta summeringen av det.

En faleristisk djupdykning i Krakow är möjlig, men i ett större perspektiv så finns nog andra mål om faleristik är huvudanledning till att du reser. Men om historia är din grej så är det ett absolut måste. Här finns till och med en svensk kung begravd och huset Karl X bodde i när han intagit staden står kvar. Kan man begära mer?

Publicerat i Faleristisk resa | Märkt , | Lämna en kommentar

Medaljforskning – Skyttemedalj m/1870

Karl August Lönnqvist var en utmärkt skytt. Han var så bra att han tilldelades arméns skjutpris att bära på bröstet, han var en av bara 50 stycken medaljörer totalt det året. Men kan man forska fram mer om sin skyttemedalj? Kan den säga mer än ”bra skjutet”? Ja, det finns möjlighet att skapa en berättelse om en människa ur metallen.

Skjutpris eller skyttemedalj som den brukar kallas är en uppfinning från 1870. Skytte hade ju varit en stor sak inom försvaret redan tidigare, av naturliga skäl. Vad man däremot inte hade haft tidigare var en medalj, bärbara utmärkelser var vid den här tiden rätt sällsynta. Mot sekelskiftet 1800/1900 så ändrades belöningsformerna och en bärbar medalj blir norm, fast oftast i band. Försvarets skyttemedalj påverkades också av skarpskytterörelsens omvandling till föreningar för tävlingsskytte där medaljer var en viktig del i kulturen.

Skyttemedaljen går att läsa om på bloggen på andra ställen (Skyttemedalj 1 och del 2) men här ska vi se mer till individen. Medaljen graveras alltid med individens uppgifter vilket gör den unik och personen sökbar. Hur ska man då gå ifrån vad vi vet: ”Till Gardist vid 6. komp. af Kg. 2. lifgard. N:r 68 Lönnqvist” – till en berättelse?

Steg 1.

För mig blir det ofta Kungliga bibliotekets tidningar.kb.se som är utgångspunkt om det är äldre historia. Eftersom jag vet (genom medaljens utseende) att den här medaljen delades ut de år som är fria att läsa på sidan så var det en naturlig ingång. Mycket riktigt så kommer Lönnqvist fram i Dagens Nyheter 1890 november 11:

Skjutskicklighet inom armén. Vid prisskjutningarna med manskapet vid armén ha i år utdelats 50 stycken skyttemedaljer: […]
Andra lifgardet: gardisten vid 6:e kompaniet nr 68 Lönnqvist 31 points, […]

Detta första steg gör att vi vet när Lönnqvist var i det militära vilket ger en utgångspunkt i nästa steg – de militära rullorna. Om vi gått direkt på steg två hade vi möjligen fått bläddra mer för att hitta rätt i åren. Nu går vi direkt in med ett konstaterat år.

Göta livgarde ca 1901.

Steg 2.

Vad står det då i rullorna? Den rulla som gäller är den för Andra eller som den också heter Göta livgarde, runt 1890. Vi kan då hitta Lönnqvist  i Göta livgardes församling BI:4 1884-1894 under 6:e kompaniet. (Arkiv Digital)

1887 4/6 Nr  68 Lönnqvist Karl August, f. 1868 19/10. Kårsta

Lite bläddrande längre fram i rullan visar att Lönnqvists militära karriär blev rätt kort – dryga tre år. Gardister brukar inte vara med så länge vid den här tiden. Nu har vi namn och födelsedatum samt födelseförsamling vilket gör att Lönnqvist lätt plockas fram i Sveriges Dödbok, vilket blir nästa steg.

 

Steg 3.

Dödboken är en databas på DVD som enkelt går att söka folk i, enda bekymret är att den kostar lite i inköp. Där får vi veta att Lönnqvist avlider endast 48 år gammal, vilket inte var mycket ens för tiden.

Lönnkvist, Karl August
Lottersta Kvarn
Död 12/11 1916.
Kyrkobokförd i Härad (Södermanlands län, Södermanland).
Född 19/10 1868 i Kårsta (Stockholms län, Uppland).
Gift man (5/5 1894).

Varför dog då Lönnqvist i sina bästa år? Det blir nästa steg att se – SCB statistik i Riksarkivets SVAR.

Steg 4.

Varför dog Lönnqvist? Det kan SCB svara oss eftersom de gamla kyrkoböckerna tog ”slut” 1894. SCB avslöjar för oss att Karl August Lönnkvist avlider av kräfta. Cancer bryr sig inte över hur den slår, vilket Lönnqvists änka och hans sex efterlämnade barn kunde intyga. (Bonusinformation hittad i bouppteckningen Åker och Selbo tingslags häradsrätt F2:19 1917-1918) Ett sorgligt slut som säkert innebar problem för hans efterlevande.

Vi vet nu lite mer om Lönnkvists liv och död. Om vi vill kan vi gräva oss lägre ner i det yrke han hade efter sin militära tid – mjölnare vid Lottersta kvarn. Men det vi fått fram ger oss ramen till en individs leverne och död. Det som är intressant är att skjutpriset som varit bränsle för den här texten inte nämns i rullan eller bouppteckningen. I bouppteckningen så finns en del skyttepriser i nysilver men inget annat noterat från Lönnqvists skytte.

Det som skrivits om gardist Lönnqvist är på inga sätt en hel livsberättelse, det är den del som vi pusslar fram från arkivmaterialet. Utan tvivel så finns det många fler trådar i ett liv. Men de saker som kan direkt kopplas till Lönnqvist var nog få under hans livstid och nu 100 år senare är det kanske bara skyttemedaljen kvar. Minnet av Lönnqvist är viktigt eftersom det är en liten del i den stora helhet som vi kallar svensk historia. Genom det lilla förstår vi det stora. Vila i frid Lönnqvist!

Publicerat i Arkiv, Medaljörer, Skyttemedalj | Märkt , | Lämna en kommentar

Hundar och Mordbränder

medaljBlogg brukar gräva i litteraturen efter omnämnande av utmärkelser. Det ger förstås ingen information om verkliga mottagare men kan ge en bra insyn hur samtiden tänkte. Om inget annat så är det ju aldrig fel att ta del av kulturarvet, med en medaljvinkel.

Den följande texten är skriven av Victoria Benedictsson (1850-1888) i Folklif och småberättelser, titeln är Kamrater och handlar om lagårdskarlen Truls Jonasson och hans hund Fältman. I inledningen så räddar Jonasson och Fältman ladugårdens besättning från en mordbrand. Deras hjältedåd ska senare belönas i kyrkan, med en Pro Patria för långvarig och trogen tjänst. Bortsett från den uppenbart konstnärliga friheten i den, något märkliga, kombinationen så är det en kul tidsbild.

Branden har utspelat sig och nu är Jonasson, med Fältman bredvid, i samspråk med klockaren utanför kyrkan. Jonasson vill ha hunden med sig in i kyrkan, eftersom den varit så betydande för att branden slutat någorlunda väl. Klockaren tycker det är otänkbart men ska fråga prästen som kommer förbi.

Fältman och hans herre drogo sig vördnadsfullt
tillbaka, men klockaren blef stående på trappan.

»Här är Truls Jonasson, han, som skall ha
medalj i dag; och han vill taga hunden med sig
in, men det kan naturligtvis inte gå an?» sade han
då han helsat.

»En hund? Nej, käre Truls Jonasson, det kan
man inte», sade kyrkoherden och log öfverseende.

»Han gör inte en mask för när.»

»Men man brukar inte ha hundar i kyrkan.»

Det var precis samma argument, som Truls
Jonasson sjelf användt, men han tyckte förmodligen
att det icke borde gälla män och män emellan, ty
han vidblef med en slättbos hela envishet:

»Han säger inte ett muck.»

Och Fältman såg så menlös ut, att man rent af
måste anse honom för ett vidunder af förställnings-
konst, om han ändå kunde ha ondt i sinnet.

»Ja men på sjelfva juldagen! Nej, kära Truls
Jonasson, det går inte.»

»Ja men inte står jag och tar tack och beröm
för allting, när det var han som gjorde’t! Så då
kan det vara det samma med medaljen.»

»Inte kan det vara Truls Jonassons mening att
gå ifrån alltihop?»

Truls Jonasson stannade och vände sig om.

»Kan di ta mig?» sade han.

Han menade kronobetjeningen.

»Nej, naturligtvis inte!» svarade presten, förvånad
öfver en sådan fråga.

»Ja då kan nå’n annan ta medaljen, för jag vill
inte ha’n.»

Den gamle gaf sig i väg, och Fältman följde
med, utan att han behöfde hvissla på honom ens:
han hade ingen smak för presterskap och kyrka.

»Spring efter honom och säg att han får ta hun-
den med, om han kan gömma honom bakom bän-
karne och ansvara för att han håller sig tyst.»

Klockaren lydde tillsägelsen, och de två vände
tillbaka.

Ryktaren och hunden följer sedan gudstjänsten för att få sin belöning. Vid den här tiden var det vanligt att medaljer delades ut efter söndagens gudstjänst. Alla i trakten var samlade och kunde få sig en predikan om arbetsmoral och rättfärdigt uppträdande. Så även Jonasson.

Efter gudstjensten höll presten ett tal till tjenare
och husbönder, trädde derefter för altaret och kallade
fram »ryktaren Truls Jonasson, åt hvilken sällskapet
Pro patria skänkte sin stora silfvermedalj för lång-
varig och trogen tjenst». Och gamle Truls lydde
kallelsen, på en gång skamfull och stolt, allt folket
stimmade, skockade sig och sträckte hals för att få
se honom, och der stod han framför skranket.

Af de granna orden och af Pro patria och allt
det andra förstod han ingenting, men han förstod
att det var en hedersdag, och att Fältman var med,
och att Sara nu ändtligen fick se, att man ändå
kunde bli ansedd för något, fast man var bara ryk-
tare, och han var glad att inte behöfva stå der
ensam på kyrkogolfvet inför hela menigheten: han
kände någon, som tryckte sig in emot hans knä-
veck, varm och mjuk. Och så hade han en oklar
tanke på gräl och stränghet, och ett värmande
minne af den tysta foderladan och en kall nos, som
bökade bakom hans öra i den tryggaste, tillgifnaste
vänskap, och det stod tårar i de stela torskögonen,
när presten fäste den hvita medaljen på den mörk-
blå vadmalströjan, och ingen kunde säga att Fält-
man uppförde sig annat än anständigt.

 

Publicerat i Medaljörer, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar