Auschwitz Minnesdag 2017

Dagen till ära länkar jag till det som redan publicerats i ämnet på medaljBlogg:

https://medaljblogg.wordpress.com/2016/01/27/auschwitz-minnesdag-2016/

https://medaljblogg.wordpress.com/2015/01/27/70-ar-sedan-auschwitz-befriades/

Ingen är glömd – inget är glömt. / Olga Berggolts

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tidningsarkiven Online och Källhänvisningshyfs

dn-1929-retushKälla: Dagens nyheter 1929

Alla med ett intresse av faleristiken borde ha en namngiven medalj eller åtminstone ett namn på en medaljör. Det är ett märkligt konstaterande kanske, men min poäng är att ett namn alltid är en utgångspunkt för forskningen. Hur ser utbudet ut på nätet av tidningarnas arkiv där man kan återfinna den historia medaljen representerar?

Det finns en mängd olika sidor som man kan fråga i sin jakt på information. Första stopp borde alltid vara kungliga bibliotekets scannade dagstidningar. Här kan man hitta Aftonbladet, Dagens nyheter, Svenska dagbladet m fl. Det är en sådan mängd information att det kan bli problem att hantera den. Här blir det främsta verktyget hur du använder sökorden, ett ovanligare ord får en bättre träffbild än ett vanligare. Många medaljer har även en silverårsmärkning som kan hjälpa till att binda utdelningen i tid och begränsa sökningsområdet. Kom också ihåg att den sökbara texten är tolkad (OCR) från en bild av originalet, något som kan få märkliga ord att uppstå.

Ytterligare en KB-sida värd att titta på är digitaliserade dagstidningar som har en mängd äldre upplagor, bl a Post och Inrikes Tidningar (fast inte alla). Här är OCR betydligt sämre än den nyare sidan. Bägge sidorna har en bläddringsfunktion, fast försök med en sökning först annars kan du bli sittande en lång stund utan framgång.

Utöver de två nämnda så måste man alltid besöka runeberg för att se om medaljören hamnat i litteraturen eller någon av de få tidningar som finns där. Självfallet finns det en mängd mindre tidningar som publicerat sina alster på nätet. Jag har själv hittat idrottsföreningars tidningar som haft en del intressant information.

Men de exempel som tagits upp har det gemensamt att de är gratis tillgängliga via nätet. I KB:s fall fram till ett visst årtal som styrs av upphovsrätten. Deras tolkning av den gör att fri tillgång slutar idag runt tidigt 1900-tal. Detta gör det besvärligt för de med ett intresse för senare tid. Sökning i arkivet går utmärkt men man kan bara läsa i fulltext längst ner på KB:s bottenvåning och de tio platser som finns där. Hur detta är möjligt är mig oförståeligt. Borde inte den här informationen vara tillgänglig på landets alla bibliotek? Varför binda digital information till en fysisk plats? Hursomhelst så finns det stigar runt det här i vissa fall. Både DN och SvD har en betaltjänst för arkivsökningar, något jag för tillfället sitter med. You pay – you read. I längden tror jag dock att det är ett dåligt sätt att göra sin historia tillgänglig på. Det är betydligt bättre PR att låta det vara fritt. Ökningen av hänvisningar till tidningen skulle kanske öka intresset och resultera i fler prenumerationer. Det är ju grunden i en seriös forskning att du uppger var du hittat din information. Finns ingen källa så är den informationen inte mer än ett fritt svävande påstående – inte fakta.

Apropå källhänvisningar så kan jag konstatera att intresset för bloggens bilder är större än viljan att fråga om lov för att använda dem. Jag är inte så naiv att jag tror att jag skulle ha kontroll över bilder som jag publicerar på nätet. Där lever jag efter Dante-principen: Ni som ger till Internet – låt hoppet fara. Men när min bild dyker upp på en referenssida med bildens lilla vattenmärkningen med min https-adress borttagen (igen)… Ja, då undrar jag vad det är för mening att fortsätta det här. Måste jag ha stora svarta ägarbevis på mina bilder som täcker 98% av innehållet? Det enda jag någonsin insisterat på är att en hänvisning till bildens ursprung, något som i 95% av fallen är min egenproducerade bild. Tydligen är det en orimlig begäran.

Publicerat i Arkiv | Lämna en kommentar

medaljBlogg Fyller Tre!

3ar

Tre år! Det känns som igår att jag började skriva om utmärkelser från ett historiskt perspektiv. Kalendern tillbakavisar den känslan och menar på att det är betydlig mer än så. Det måste vara som ordspråket säger: det går fort när man har roligt.

Vi kan konstatera att vissa texter har fortfarande sin publik. Internetsökningarna på svärdsmedaljen, svärdstecknet, skyttemedalj m/1870 m fl lockar fortfarande läsare. Kanske den fakta som inte fått blogg-plats borde sammanställas i pappersform, eller åtminstone .pdf-form.

Om då ämnena för läsarna är väntade så är läsarnas länder fortfarande något som förvånar lite. Populärast är förstås medaljBlogg i Sverige. Duh! Men svenskan skrämmer inte bort USA från andra platsen, om det nu inte bara är internet-sök-spindlar. Sedan kommer Finland, Norge, Tyskland och Danmark. Inga nyheter eller ens särskilt förvånande. Roligt att se Danmark på en högre plats än förra jubileet…

Innehållsmässigt kan jag konstatera att texterna oftare blir något djupare än de var i början. Något som jag tror är uppskattat; mitt arkivgräv om planerade svenska medaljer under 2:a VK fick en hel del läsare. Men en text måste ju ha något att säga annars är den meningslös. Den dagen ni ser bild på en kopp kaffe och en kanelbulle vet ni att bloggen är kapad.

Men de som läst de andra jubileumstexterna vet att medaljBlogg inte är så nostalgisk. Något ironiskt med tanke på det historiska ämnet. Nåväl, vad kan framtiden utvisa? Närmast i tiden hoppas jag snickra ihop lite om tapperhetsmedaljerna som utdelats efter 1814. Men osvuret är bäst.

Slutligen så tackar medaljBlogg alla läsare som orkar med all dålig svenska i smalt ämne. Det är ni som borde ha medalj!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Röda Korsets Förtjänsttecken – Instiftat 1941

Va! Nu har det blivit fel på medaljBlogg konstaterar den kalenderbitande faleristikern; Röda korsets förtjänsttecken (RKftjt) instiftades inte 1941, det står ju 1944 i alla böcker! Ja, alla har fel.

dn-rk

DN 1941 juni 6

Vid röda korsets årsmöte i juni 1941 meddelar dess ordförande prins Carl att man ska instifta ett förtjänsttecken. Till skillnad mot de förtjänstmedaljer man delar ut vid årsmötet och vars medaljörer även hamnar i tidningen ska förtjänsttecknet bli en mer lokal angelägenhet.

Distrikten få själva hos överstyrelsen föreslå personer som kunna komma i fråga, och sedan överstyrelsen godkänt förslagen utdelar distriktsstyrelsen förtjänsttecknet på distriktets årsmöte.

Så formulerade DN vad RK hade tänkt om förtjänsttecknet. Hur det blev med lokal utdelning vet jag inte idag men i tidningarnas listor över medaljörer på RK:s årsmöte finns även förtjänsttecknet omnämnd; fast utan namngivna medaljörer. Det år som förtjänsttecknet blev instiftat så verkar inga ha delats ut, först följande år fanns en medalj att presentera.

Carin Wieslander är en av de första att få förtjänsttecknet, hennes man har behandlats tidigare på bloggen. Hennes medalj är också den som fick mig att börja forska; om nu medaljen instiftades 1944 – varför står det 1942? Som tydligt framgår var förtjänsttecknet en så pass viktig belöning att man försåg den med namn. Tyvärr så slutar man med det under tidigt 50-tal; kanske den då bara blir ”transportsträcka” mot nästa medalj med kunglig profil för långvarigt medlemskap. Just namngivna medaljer tycker jag personligen är det som ger faleristiken kött och blod. Har du ett namn kan du hitta en historia. Så om det är någon som sitter på ”namnade” förtjänsttecken så köper jag gärna….

srk1941Kanske är det samma lista som saknar friluftsfrämjandets jubileumsmedalj som orsakat fel år för RKftj. Ett treårsfel på något som hände för över 70 år sedan, är det något att anmärka på? Tja, jag antar att det beror på hur du svarar på frågan: Räcker det med att du gör något eller att det görs rätt?

Publicerat i Medaljer, Sjukvårdsmedalj | Märkt | Lämna en kommentar

Friluftsfrämjandet – ett kinderägg

Det finns inte så värst många bärbara medaljer av officiellt slag som jag inte har koll på. Detta fakta gör det extra intressant när man hittar en, något som inte händer varje dag. Om sen medaljen även lyser med sin frånvaro i litteraturen så blir det en extra nivå.

Det som dök upp i auktionsloten var Skid- och friluftsfrämjandets kungliga jubileumsmedalj förmodligen instiftad 1967. Jag skriver förmodligen eftersom medaljen inte finns upptagen någonstans, iallafall där jag tittat. Om vi nu ska göra en kvalificerad gissning så är den nära släkt med Riksidrottsförbundets kungliga jubileumsmedalj från 1953. Visserligen ett annat kunglig porträtt men årtalen på frånsidan identiskt formgivna. Tyvärr är Skid- och friluftsfrämjandet ett långt namn och platsen för namngravyr faller bort, som finns på RF:s medalj. Varför finns då inte medaljen med i alla listor? Kan det vara så att ”alla” använt en lista över historiska medaljer som inte uppdaterats sedan tidigt 60tal?

skid1Som om inte en ovanlig medalj räckte så fanns det TVÅ i samlingen. Nästa medalj hade jag jag dock hört om innan. Skid- och friluftsfrämjandet har som de flesta organisationer ett belöningssystem för insatser över tid. Den högsta nivån är järnmedaljen, som då trumfar guld och silvermedaljen. I Skidkalender (Skidfrämjandets egen) för 1938 kan vi läsa om hur medaljer delades ut då.

Silvermedaljen tilldelas om Skidfrämjandets verksamhet förtjänt person, vilken i regel under minst 5 år med intresse och framgång verkat för Skidfrämjandets intressen.

Guldmedaljen tilldelas om Skidfrämjandets verksamhet förtjänt person, vilken i regel under minst 10 år med intresse och framgång verkat för Skidfrämjandets intressen.

Guldmedalj kan även i sällsynta fall tilldelas svensk skidlöpare för utomordentliga resultat som Sveriges representant vid större internationella skidtävlingar.

Järnmedaljen tilldelas om Skidfrämjandets verksamhet synnerligen förtjänt person, som i regel under minst 20 år med hängivenhet och framgång verkat för Skidfrämjandets intressen.

skid-jmIdag står det uttryckligen att järnmedaljer ska delas ut med återhållsamhet. Det måste vara en sak man måste säga att de lyckats med; medaljen i texten är den första jag haft i handen. Men en sak funderar jag över – hur har man tänkt med bandens färg? Jag kan köpa att 5-10-20årsbelöningarna har samma band. Personligen hade jag markerat skillnaden med två tunna streck i mitten på silvermedaljens band och sedan ett streck på guldmedaljens. Men de måste väl ha tänkt igenom detta och ha bra argument till att alla har samma band. Varför man sen låter jubileumsmedaljen ha samma band får jag inte ihop? Rimligen måste det då vara någon med både jubileumsmedalj och trogen tjänst-medalj; två identiska band bredvid varandra.

skidmmTill sist så konstaterar jag att ”den skidande lappen”-medaljen är den äldsta, borträknat emmerymedaljen, i gruppen medaljer utan kunglig profil.

Om det här är början på en trend med dubbla medaljöverraskningar så är jag redo. Bring it on!

Publicerat i Idrottsmedalj, Kulturmedalj, Medaljer | Märkt , | 1 kommentar

Bondeståndets Bling-Bling

Lars H. Roos af Hjelmsäter har tecknat flera av riksdagens profiler 1823. Av dessa kan man tydligt se hierarkin i dåtidens utmärkelser; adeln bär ordnar och bönderna medaljer. Men vad är det för medaljer? Vad kunde riksdagsmännen hänga på kavajen under tidigt 1800-tal?

anders-danielson-fr-vastergotland-nm anders-jansson-hyckert jan-jonson-vice-talman-bondestandet-nm johan-longberg-sv-biogrlars-olson-fran-bohuslan-nmVi kan konstatera att Roos af Hjelmsäter inte tyckte medaljer var speciellt viktigt i sammanhanget – ett par streck och så färdig; ordnarna ”misshandlas” på samma sätt. Nej, ska vi lösa gåtan får vi gå i textkällor. Med hjälp av Runeberg hittade jag en på nätet; istället för böckerna som hjälper mig oftare. Där kan vi läsa om hur K. Maj:t har delat ut 121 kröningsmedaljer till bondeståndets sekreterare Werlin att fördela. En uppgift som borde varit rent byråkratisk, men som enkelt omvandlades till prov på maktfullkomlighet. Det hände sig nämligen så att riksdagsledamot Wessing försökt i en omröstning, med skrivna papperslappar, att lägga i flera i lådan. Fusket borde ju enkelt avslöjats när räkningen skulle avslöja att antalet lappar översteg antalet riksdagsmän. Så långt gick det aldrig och Wessing blev avslöjad redan vid röstlådan med flera papperslappar i handen. Som en sann politiker nekade han högljutt till anklagelserna. Jöns Hansson från Östergötland anmärkte att ”med-brodern Wessings dum-ovettiga hetsighet alltid kommit i strid med våra hederlige och mest förståndige riksdagsmän, äfvensom han tyckt sig finna, att han af sekreteraren varit understödd, […]”. Hårda anklagande ord, men eftersom ord stod mot ord så fick saken ingen direkt konsekvens. Det vill säga inte förrän senare.
När kungens medaljer skulle delas ut blev Jöns Hansson utan; en inte alltför långtgående gissning är väl att kopplingen Werlin-Wessing varit nära sanningen. Då tog Johan Longberg upp saken och sade sig ha hört att Werlin tänkte dela ut medaljer efter välbehag och endast till sina egna gunstlingar. Om så var fallet, menade Longberg, borde bondeståndet skicka en deputation till kungen och förklara att man då inte ville ha medaljer alls.  Ord och inga visor. Werlin backade något och menade att han bara var redovisningsskyldig till kungen och inga andra. Hur det i slutänden blev förtäljer inte källan. Men det vore kul att veta.

Det är alltså bärbara kröningsmedaljer det hänger på bondeståndets representanter. Ett ämne att återvända till. Den som vill veta mer om bärbara kröningsmedaljer rekommenderas Torgny Lindgrens (nej inte den Torgny Lindgren) utmärkta artikel i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1971. Läs!

Längst ner kan vi se Lars Olsson från Bohuslän, undantaget som bekräftar regeln. Riksdagens talman har nämligen en vasatrissa runt halsen, Vasaordens kommendörstecken. Som undertecknare av regeringsformen 1809 hade han blivit den förste bonden som blivit vasariddare. Men han ståtar även med en Illis quorum meruere labores runt halsen, modell större, enligt traditionen utdelad till bondeståndets talman. Men Olsson hade redan fått Vasaorden när hans Illis kom på fråga. Det går ju inte att ha TVÅ gröna band runt halsen! Saken ordnades upp följande år då Olsson fick en guldkedja istället för band.

Publicerat i Medaljörer, Medaljer | Märkt , , | Lämna en kommentar

Litet Tygband – Stor Historia

En av de mer fascinerande sakerna med ett samlande av föremål är hur din uppfattning förändras med mängden information. Det jag syftar på är att vad du vet påverkar din inställning till objektet. Poängen kanske måste exemplifieras för att det ska bli fullt förståeligt.

På tradera (som vanligt) hittade jag ett foto-vykort. Vid en snabb koll var det en grupp militärer, något oskarpa, som förevigat ett mässbesök. Men… det var något ovanligt. Varför har vissa medaljband i knapphålet som tyskar?

albatrossSvaret var rätt enkelt – de VAR tyskar. Lite djupare gräv bekräftade min andra tanke: de var officerare på minkryssaren Albatross och internerade på Gotland. Inte nog med det, någon hade även dokumenterat dem på baksidan. Femte mars 1917 stod oberzalmeister Landrock i sin vita uniformsrock i den bakre ledet med en karta över den östra krigsskådeplatsen bakom sig. Ensam i mitten sitter oberleutnant z.s. Dunklenberg, två gånger senare rymd och infångad från lägret. Längst fram i Wilhelm-mustascher sitter leutnant z.s.d.res. Geyer och bredvid honom en man som inte finnas på Albatross besättningslista: leutnant z.s. Burg. Han var ubåtsofficer kommenderad till det svenska fartyget Runhild som tagits som prisfartyg men sedan sänkt av ryssarna. De skeppsbrutna från Runhild hade plockats upp av svenska flottan och Burg hamnade tydligen bland övriga tyska internerade.

Högste tyske befäl är mannen i bakre ledets mitt: fregatten capitän Fritz West. Han var Albatross kapten och även den som skrivit texten på  baksidan, med dedikation till en Adolf Bernhard. Inga svenska officerare är namngivna, vilket då får sin naturliga förklaring. Troligen är det möjligt från svenska källor namnge de svenska officerarna, frågan är dock kanske mer var man ska dra gränsen för sitt gräv.

Visst blir bilden mer intressant med flykt från interneringsläger och svenska fartyg kapade av tyska ubåtar. Det ger den ett historiskt djup, istället för att bara vara ett svartvitt kort på ett gäng snubbar i uniform. Kanske man kan kalla det för ”Svart på vitt”-faktorn? Var är dagens Häger och Villius när man behöver dem…

Publicerat i Gamla Fotografier Berättar, Samlande | Märkt | Lämna en kommentar