I Begynnelsen var Bastarden

Allt har sin början även ett intresse som känns som om du haft det i evinnerlig tid. För mig så kommer jag ihåg den första eller en av de första utmärkelserna jag köpte. På en loppis i folkets hus så låg den där på ett bord: ett Järnkors. Då hade jag redan haft ett stort historiskt intresse av 2:a världskriget en längre tid. Men det var ju böcker och en grej som varit där – det var något helt annat.

Jag kommer fortfarande ihåg i stora drag hur köpslåendet gick till, fast det är väl en 20+ år sedan. Mitt habegär var nog märkbart när jag frågade om priset. Säljaren tittade forskande på mig och sa 150 kr. Toppen, det var helt inom budget. Vad en äkta kostade hade jag ingen aning om. Innan Internet så var det komplicerat att samla, förstår ni det ungdomar? Men jag hade en avgörande fråga: Vad står det för år? Ha, jag visste ju att årtalet som stod skulle vara 1813 och 1939. Om den hade andra skulle den vara fejk. Sherlock Holmes hade varit stolt. Här kan vi ta en stund och fundera över nackdelarna med ett sådant tillvägagångssätt att avslöja fejkar.

Hur som helst så fick jag det svar jag ville höra och köpte mitt Järnkors. Till saken hör att årtalen är så dåliga att de inte riktigt är läsbara. Bara en sådan sak… Hursomhelst blev det den enda tyska utmärkelse som jag inhandlat. Eller kanske det är mer rätt att säga att jag aldrig köpt någon tysk utmärkelse eftersom den var fejk. Mitt gjutna Järnkors i tenn skulle inte lura någon som sett ett riktigt. Sens moralen i den här berättelsen är att kunskap betyder allt, men det måste användas på rätt sätt för att hjälpa. Det och förstås det faktum att medaljsamlandet är ett gift som inte går lätt ur kroppen oavsett hur stor nit man går på.

Publicerat i Samlande | Märkt | Lämna en kommentar

Den tjuvaktiga FN-apan i Kongo

Mera underligheter på http://www.chetart.com

När man studerar gamla tidningar så hittar man ibland sånt man aldrig skulle komma på tanken att leta efter. Den här lilla notisen skriven av SvD:s Tom Selander i Kongo 1961 är en sådan.

Apa samlade FN-medaljer

Léopoldville. Upprepade stölder ur svenska FN-bataljonens förråd vid Léopoldvilles flygplats Ndjili har sedan en längre tid bekymrat militärförvaltningen där. Bl. a. har ett stort antal blå uniformshalsdukar försvunnit. Rapporter har upprättats och förhör hållits utan att man fått tag på den skyldige. På söndagen greps tjuven på bar gärning, i färd med att lägga beslag på flera Kongomedaljer, som utdelas efter sex månaders väl genomförd tjänst. Det var en halvtam apa, som soldaterna vid förrådet hade som mascot.

Jag har aldrig känt mig mer besläktad med aporna…

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Veterandag 2017

Idag är det flaggdag för alla svenska veteraner. Gå ut och hitta en att hylla. Har du en på nära håll – desto bättre. Titta på deras medaljer, de berättar en historia. Fråga vad de betyder för veteranen. Har de inga medaljer på sig så säg åt dem att montera och bära sina medaljer med stolthet.

En extra tanke skänks i år till de som tjänstgjort i UNEF. Det är 50 år sedan första bataljonen hade gjort sin plikt och muckade (samt 51 år sedan de ryckte in).

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Länktips!

I det något undangömda delarna på Armémuseum finns deras arkiv och bibliotek. Något usla öppettider men trevlig och hjälpsam personal. Men det är inte lokalen som tipset handlar om utan deras digitala samlingar. Under en tid så har man lagt ut åtskilligt med officersporträtt på Digitalt Museum. Stora bilder med utmärkt detalj. En av de jag hittade hade en för mig okänd medalj och mannen beskrevs även han som okänd. Men information är ju bara ett inlägg ifrån dig i dagens uppkopplade värld. På facebook-sidan för medaljsamlare blev den ID:ad på under 10 min. Korset var Nederländskt, Ereteken voor Belangrijke Krijgsbedrijven. Utmärkt utgångspunkt för att hitta innehavaren, vilket skedde någon timme senare. Jag känner mig som en dinosaur när jag tänker på hur detta skulle varit möjligt före internet. Skulle det ens ha varit det?

Kolla länken och se om du hittar en bild på någon medaljinnehavare du letar information om. Kanske du har tur…

Ivar Valentin, en av få svenskar (den ende?) som gjort krigstjänst i Acheprovinsen. [Armemuseums arkiv]

Publicerat i Arkiv, Länktips, Medaljörer | Lämna en kommentar

Naken man på örn eller önskas något annat?

Idrottsrörelsen älskar medaljer. Det är ett faktum som inte kan förnekas. Men alla föreningar har inte haft viljan eller ekonomin att låta tillverka en medalj från scratch. Företagsamma medaljtillverkare hade då färdiga modeller att välja mellan.

En av mina personliga favoriter är ”naken man på örn”. Då tyckte man bildens symbolik utstrålade kraft och manlighet. Idag är det väl något som troligen kan hittas utlagd med sökordet ”gay interest” på eBay. Just den där dubbelheten tycker jag är kul och förstås det faktum att det är en snubbe på en fågelrygg. Örnmedaljen kunde fås i många varianter av storlek, baksidor och var även tillgänglig som plakett. Eftersom den här och andra standardmedaljerna oftast inte har en specifik sport som motiv var köpkretsen bredare än om mannen haft ett tennisracket istället för ”Sällskapsresan-posen”. Passade inte den typen så plockade man fram kataloger med andra förslag.

De som var aktiva inom skididrotten hade ett antal olika medaljer att välja mellan. Med små medel kunde dessa belöningar göras väldigt specifika, t ex kunde man få bandet i föreningens färger. Utöver det var ju gravering ett sätt att verkligen göra medaljen unik. Anledningen till att vi inte ser alla medaljer med gravyr är troligen en kostnadsfråga. I de fall jag stött på medaljinköp i arkiv så har man hos producenten tagit betalt per graverat tecken. En väldigt världslig indirekt förklaring av alla förkortningar och initialer som är återkommande på graverade medaljer.

Publicerat i Idrottsmedalj, Medaljer | Lämna en kommentar

9 Maj – Den Pobeda / Segerdagen

Få dagar klår 9 maj när det gäller folkfest i Ryssland. Med all rätt så firas Hitler-Tysklands krossande av barn och barnbarn till de som var med. Alla som kan tar sig ut. Numera är leden av äkta veteraner glesa. Något som däremot är täta som vassruggar är de politiska slagträden.

I Ukraina så har man gått ut med en rekommendation att lämna St Göransbandet hemma den 9 maj, bandet är det svart/brandgula på den övre bilden. Sedan 2005 har man i Ryssland använt det för firandet av segerdagen. Det har en så stark historisk symbolik att användandet av bandet spillt över på andra ryska nationalistiska grupper, inte minst de i östra Ukraina. Istället för bandet vill Ukrainska ledningen ha en vallmoblomma, som engelsmännen har vid Remembrance day, och ett band i Ukrainska färgerna blå/gul. Man ser förmodligen vallmon som ett närmande till Europa. I ryska media så konstaterar man att vallmons färger röd och svart var samma färger som UPA använde. UPA var en nationalistisk rörelse under 2:a VK för ett fritt Ukraina som slogs mot alla, tyskar, röda armén m fl,  och inte drog sig för bl a etnisk rensning av polacker. Inga helyllekillar direkt. Kopplingen passar utmärkt för den ryska fascistsmetningen av Kiev som man jobbar med.

I Riga ska vissa grupper arrangera en anti-9 maj demonstration. Balterna har inte mycket att fira den 9 maj. Men en sådan protest drar idag mer från extremt högerhåll än historiskt grundad patriotism. En marsch som både Moskva och lett-nationalisterna kommer att dra sina växlar på.

Den som tror att historia är ett ämne slaget i sten behöver se mer på sin omvärld. Det är ironiskt att ett ämne som borde ha en enda förklaring istället är en färskvara omformad till dagsaktuell politik där alla har sin historiska sanning. Det är inget nytt fenomen men historia verkar bli allt svårare att beskriva ”som det verkligen hänt”, löst översatt från von Ranke. Hur som helst så är 9 maj en dag att fira, utan dagspolitik eller ett jämförande av Hitler och Stalin.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det Historiska Köttet och Dödgrävarna

Allt beror på hur man samlar, vad som får igång en. Vissa samlar faleristiskt material som mynt eller frimärken; ett typexemplar i så nära perfekt skick som möjligt. Andra som skator; kvantitet före kvalitet och i vissa fall även äkthet. Var och en sin egen lyckas smed. Själv så föredrar jag den historiska vinkeln. Jag vill ha en person kopplad till min medalj, då blir den ”på riktigt”. Hade jag haft större fantasi och en annan samlarläggning så kanske jag hade samlat tyska järnkors 1:a klass från första världskriget; alla hade då varit Hitlers egen – alla 150. Men att böja saken efter sinnet är inte min grej.

Vad är då historiskt kött? Jo, om siffror och fakta är det historiska skelettet så är det mesta utöver det så kallade köttet. Vissa historiker har börjat att kalla vanliga människors historia för microhistoria. Det är ett halvlyckat ord som antyder att den här sortens historia inte skulle vara viktig, inte fullstor historia utan mikro. Historia är inte en definition av vad som är viktigt och vad som kan förminskas utan en beskrivning av det som ligger bakom oss i tiden. Därför är även den minsta biten historiskt kött viktigt för förståelsen av historia. Allt det här tillsammans placerar din medalj i tidens ström. Pretentiöst, kanske någon invänder. Kan vara. Men det är OK att tycka att saker och ting är viktiga, allt kan inte vara postmodernistiskt ”meh”.

Som en del av samlandet finns de historiska dödgrävarna. De kan vara miniatyrsamlare som bara vill ha minimedaljen. Jag har sett medaljer i ask med miniatyr sålda en vecka för att sedan åter dyka upp på marknaden nästa vecka – utan miniatyr. De kan vara styckarna som är ute efter en medalj på bandet eller bara tjäna nån tia. Hänsynslöst plockar de sönder band för att sälja styckevis och tjäna någon krona. Nyligen såldes Sigge Fürsts medaljband med miniatyrer på en Stockholmsauktion. Ett par dagar efter fanns de på Tradera, nu i lös form. Ett miniatyrspänne till kulspruteavdelningens chef i Svenska brigaden i Finland 1918, såld i Tyskland och styckad i Sverige. Unikt då, nu bara reservdelar. Nu har jag samlat för länge för att mitt blodtryck ska nå nivåer i höjd med när jag först noterade det här beteendet. Kanske jag är petig och det är i slutänden ägaren som gör vad han vill med sitt medaljband.

Men är det så enkelt? Kan man verkligen vara innehavare av en medalj utan att vara en länk i kedjan? Människan är inte evig och vi måste nog se vårt innehav av alla prylar som högst tillfälligt. Därför kan jag finna det märkligt att vissa personer, med ett bevisligen faleristiskt intresse, systematiskt köper microhistoria för att sedan slå det i bitar. Ekonomiskt är det sällan mer än dryga hundringen som förtjänsten ligger på. Nej, vad dessa historiska dödgrävare gör är att späda ut vår gemensamma historia. De tar medvetet och väljer att förstöra historia som är värd att bevara. Kungar och slottsherrar behöver aldrig oroa sig över bevaringsaspekten. Men små medaljgrupper har inte staten i ryggen. De små grupperna måste medborgaren stå upp för. När allt kommer till kritan är det ju vår historia det handlar om. Vår gemensamma historia.

Publicerat i Samlande | 1 kommentar