Boktips x 2

Under den första bloggtiden var rekommendationer ett inte helt ovanligt inslag, både länktips och litteratur. Nu är det lite glesare med recentioner o dyl. Men som tur är så står inte faleristisk litteratur som spön i backen. Chansen att man skulle missa något är därför liten. Å andra sida händer det ibland att det dyker upp något som är av intresse speciellt för en nordisk faleristiker. Så därför tänkte jag flagga lite för två faleristiska böcker.

Medaljen for borgerdaad av Yngvar Reichelt är en pärla och får 5 av 5 bärbara medaljer i betyg. Varför?, undrar då vän av ordning. Jo, boken har alla delar av faleristiken som jag själv tycker är viktig: ursprung, historiskt sammanhang, medaljörer och medaljtillverkning. Allt det tillsammans gör en medalj. Men det är inget som man får gratis utan det är många timmar i arkiv som bygger en sådan litteratur utöver all inläsning av andra källor. Boken erbjuder information som bara står att finna i den.

Vi kan också i upplagan se att vi troligen inte är enorma mängder av medalj-nördar: 180 böcker tryckta. Det är troligen en för liten upplaga som kommer göra det här standardverket till ett svårhittat och dyrt inköp i framtiden. Bäst att köpa idag! Glöm inte att be författaren att signera ert exemplar.

Musikaliska akademimedaljer av Sven Lindskog är en annan typ av litteratur än renodlat faleristisk. Akademin ville ha en översikt av alla medaljer, bärbara och förvarade, som de andra akademierna också publicerat. Av den anledningen är det kanske orättvist att jämföra med den norska boken och jag låter Lindskogs bok stå på egna ben.

Vad är det för faleristiska ben boken står på? Tja, ett par smala sådana är väl det ärliga svaret. De bärbara medaljer som tar mest plats är de två officiella För tonkonstens främjande och den sprillans nya förtjänstmedaljen i guld. Informationen som erbjuds är inte helt pinfärsk när det mesta av fakta om ”tonkonsten” hämtas från en bok tryckt 1944. Men det är också en av få källor till information angående den nya förtjänstmedaljen.

Sen kan jag konstatera från bilderna att man ändrat tillverkningen av ”för tonkonsten”. Tidigare var det separata delar på medaljens emaljerade framsida, idag ser det ut att vara en stans av allt till på köpet med färg. Den kvalitéstappningen väger akademin upp med att dela ut medaljen dubbelt så mycket som tidigare. Värt att tänka på är att om de nya medaljörerna uppskattar sin medalj kan det delvis bero på den exklusivitet som tidigare sparsamma utdelningen odlat. Sen är det väl alltid en avvägning mellan ouppnåelighet och tjejmilsmedalj till alla.

Avslutningsvis måste jag väl säga att jag försöker att inhandla alla faleristiska böcker på svenska. Men trots det finns det bättre och sämre böcker. Jag väntar fortfarande på en svensk bok med djupdykning i arkivkällorna för att reda ut sin medalj.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Åtta års faleristik!

Grattis till oss! Både jag som författare till alla texter och du som läsare firar idag. Det är nu åtta år sedan som jag lade ut den första ”riktiga” texten på nätet, Ceaușescus seraphim. En tillbakablick avslöjar att det finns en stor mängd intressant faleristik i de publicerade inläggen, 195 stycken. Vissa äldre inlägg blossar upp ibland när nya läsare hittar hit. Ett exempel är Janek och Johansson, Tapperhet i fält under Boerkriget, årets statistikraket. Det är ett av grundsyftena med att skapa en blogg i det smala ämnet faleristik – att sprida information som inte hittas på nätet annars. Men som jag skrivit förut så är skrivande bara hälften av en blogg. Det är du som läser som är den andra biten för att sprida faleristik. Så grattis till oss båda!

Vad ger då framtiden för medaljBlogg? Mycket lika av samma är det tråkiga svaret. Ibland glimrar det till och en djupare text hoppar upp. Men faleristisk information är lite som enhörningshorn, svåra att hitta och när man har ett kan det vara av tveksam äkthet. Kort sagt tar det lång tid att knopa ihop en bra text med hållbar information. Så inga löften givna om fler texter, men medaljBlogg är inte borta utan bara lite lätt frånvarande. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Veterandag 2021

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oscar II och Medaljören i Falkenberg

Det var planerad högtidsdag i Falkenberg när Mellersta Hallands järnväg skulle invigas 19 september 1886. Under noga planerat schema skulle tåget passera stationerna längs järnvägen, stanna och medföljande kungafamilj skulle hyllas av lokala toppar. Till slut kommer dagen för invigning, den kungliga vagnen stannar och Oscar II hoppar ut. Genast omringas han av borgmästaren, stadsfullmäktige, präster och andra betydelsefulla människor. Kungen hälsar alla och hamnar i samtal med ringen av folk. Men så får han se en äldre man stående för sig själv med några utmärkelser på bröstet. Då bryter han sig loss och går fram till mannen. Tidningarna älskade en god anekdot och händelsen har hamnat i flera varianter efter första artikeln. Men så här återger man dialogen mellan medaljören och kungen:

”Hvad är du för en? Hvilket regemente har du tjänat?” frågade konungen den gamle.

”Stadsfiskal här i staden, ers majestät”, svarade gubben; ”tjänat vid Kronprinsens husarer.”

”Kronprinsens husarer”, sade konungen förvånad, ”vid dem har du omöjligen kunnat få den där medaljen!” Konungen pekade härvid på svenska medaljen för tapperhet i fält, som med sin vackra lagerkrans prydde, jämte flere andra dekorationer, den gamle stadsfiskalens bröst.

”Nej, ers majestät”, svarade denne: ”jag var till fots då, som kommander-sergeant vid tredje danska förstärkningsbataljonen i slaget vid Fredrica, där jag blev mycket illa sårad.”

Konungen slog välvilligt veteranen på axeln och ropade på sina söner Oscar och Eugen.

”Oscar du”, sade konungen till sin andra son, ”här har du en gammal svensk man, som har den dekoration, som ingen af oss har och väl ej häller lärer någonsin ha utsikt att få.”

”Vi ha ej sådana tider, pappa”, svarade prinsen.

”Nej, det ha vi icke, och bevare oss Gud ifrån dem”, sade konungen; ”men ändå så alltid fägnar det mig högeligen, när jag ser någon bära denna vackra medalj.”

Prinsarna skakade hjärtligt hand med Fredricahjälten, och konungen slog honom ånyo på axeln, under det han leende såg på den reslige åldringen och mönstrade hans ännu lifliga drag.

”Men du, har jag ej sett dig förr en gång?” frågade konungen.

”Åh jo, ers majestät, när jag var vid husarerna, och så var det en gång under fälttåget i Danmark.”

”När var det, du?”

”Jo, ers majestät kom då som ung prins med någon örlogsman till Fyen. Vi voro en rätt stor del trupper samlade i en by, som ers majestät for igenom och då kom att fråga, om några svenskar voro där. Löjtnant Palle Rosencrantz, löjtnanten grefve Taube, fanjunkar Kastengren och jag gingo då fram. Ers majestät tog oss med till värdshuset i byn och bjöd oss ett glas det bästa som fanns. Vi hade en lång stund obeskrifligt roligt tilsammans.”

Nu erindrade sig konungen allt – det enkla värdshuset i byn, trupperna omkring, den glade och liflige Palle, som sedan hade så många äfentyr på slagfält i både Europa och Amerika, och sina öfriga gäster.

”Det är tretioåtta år se´n dess, sade konungen tankfull; ”hvad tiden kan gå! Ja, vi voro unga då!” Och konungen nickade farväl åt veteranen.

Peter Lindvall (1823-1891)

Vem var då medaljören texten handlar om? Jo, det är Peter Lindvall. Lindvall hade som furir vid norra skånska infanteriregementet gett sig ut som frivillig 1849 för att hjälpa Danmark under det Slesvig-holsteinska kriget. Oscar II hade inte haft tid att höra historien bakom medaljen, men en av journalisterna återvände för att dokumentera historien. Journalisten frågar om Peter Lindvall vill berätta om hur han fått medalj, vilket han går med på.

Men inte blir det någon så rasande rolig historia, ty kriget är nog ej så trefligt som i synnerhet ungt folk inbillar sig. De sårade de prisas, och dem hurrar man för och upphöjer dem till skyarne till en början, men sen ger folk dem fan, när de komma linkande med ett afskjutet ben. Min historia vid Fredericia var helt enkelt den att jag, efter att på våren ha bevistat en mängd träffningar i Slesvig, kom med 6:te brigaden från Als till Fyen. Brigaden samlades vid Lilla Belt utanför Streile om e.m. d. 5 juli, och vid 11-tiden om aftonen blefvo vi öfverförda till den belägrade till större delen nedbrända staden. Gatorna voro belagda med halm. Bomber och granater kreverade med kortare uppehåll, men mellan knallarne var det så förunderligt tyst. Intet kommandoord hördes. Natten var mörk, men mild och utan regn. De föregående dagarne hade det riktigt öst ned från himlen. Vid 2-tiden begynte armén marschera ur fästningen. Generaler och officerare gingo då omkring och sade, att i dag räknade Danmark på sina söner. I språngmarsch satte vi öfver broarne och voro så ute på fria fältet. Sjette brigaden anförd af de Meza, bildade avantgardet. Många minuter dröjde det ej, innan vi voro i full aktion med fienden. De danska kompanierna från armén på Als voro stora, nära 300 man i 3 plutoner. Jag tog befälet och opererade i mörkret efter omständigheterna under hastig eld och ofta kretsformering mot det fientliga kavalleriet. Vid 5-tiden på morgonen hade jag kommit så långt, att jag ej vågade mig längre utan ordres. Vi lade eller satte oss ned. Jag ville gerna ha en bit mat, men uppassaren med all den goda maten från Fyen var skjuten. En kamrat hade något i sin ränsel. Vi spisade af hvad som fanns med frisk aptit. Men plötsligt begynte jag kippa efter andan

-Är du skjuten, frågade kamraten deltagande.

Sannerligen jag vet hvad det är med mig, men det är svårt att andas, svarade jag, och kan ni tänka er, som jag då såg ned, ligger der en tillplattad kula framför, och en stor buckla var det i lifremmens plåt.

En af de Mezas adjutanter, svenske löjtnanten grefve Löwen kommer emellertid i sporrsträck öfver fälten. ”Hvar står 3:dje kompaniet af 3:dje förstärkningsbataljonen?, ropar han.

”Här äro skyttarne!”, ropar jag.

”Sväng genast af till vänster, hjelp till att storma närmaste redutt, marsch!”, befalde adjutanten.

Jag marscherade genast af med min styrka. Under vägen träffade vi en af kompaniets öfriga plutoner under löjtnant Thura. Vi hade ej sett hvarandra sen kl. 2. Både befäl och manskap jublade.

”Nu gäller det, vi skola storma redutten der, hurra!”, ropade löjtnanten och svängde entusiasmerad sin sabel.

Kring redutten slogs man ursinnigt. Det ville ej gå för afdelningar ur första och andra liniebataljonen att taga den. Snart veko de och kommo inpå oss, men stannade flykten, när vi i full ordning marscherade fram. ”Följ med”, ropade vi till folket. Och så bar det ursinnigt fram öfver hopar af döde. Alla de vikande rände nu åter framåt. Som en störtflod närmade vi oss redutten, från hvilken det formligen sprutade eld. I grafven tumlade jag öfver ända öfver döde, men hastigt åter upp och uppför bröstvärnet. En galning, som alltid på den tiden, var jag en af de första i handgemänget. Kolfslag och ett bajonettstygn tvärt genom ena låret slungade mig åter ned i grafven. Det blef mörkt för ögonen. Jag såg ingenting, men hörde väl kampen deruppe, ropen och skriken och om få minuter mina soldaters frenetiska jubelrop och sång. Redutten var eröfrad och segern vår.

Huru jag vidare hade det nere i grafven kommer jag ej rätt ihåg, men väl att jag frampå förmiddagen belf buren från slagfältet och äfven fördes samma dag till Fyen, der jag intog på lasarettet i Assens. Här måste jag vistas både länge och väl medan jag läktes. Ännu ej fullt återställd fick jag bref från min svenske regementschef med förfrågan , om jag kunde vara med vid kommenderingen i Nord-Slesvig, som då besattes af svensk-norska trupper. Jag reste genast. Senorna hade då så dragits sig samman, att det sårade benet var 3 tum kortare än det andra. Men det rättade jag till på hästryggen. När jag ridit några veckor der inne i det vackra, vänliga Slesvig, voro benen åter lika långa.

Ja så var hela den här lilla historien slut. Jag kan inte neka till att det icke i det hela taget var ett angenämt ungdomsminne, som jag alltid med en viss liten stolthet erinrar mig, ty se, mannen presterar sig dock ingenstädes så vackert som på slagfältet, han må än hovera sig annorstädes aldrig så gentilt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Artilleriets Skjutmedalj m/1883

Armén hade infört en skyttemedalj 1870 som tidigare behandlats här på bloggen, här och här. Den syftade till att öka infanteriets förmåga med gevär. Något senare, 1883, infördes ytterligare en medalj med fokus på artilleriets skjutförmåga med kanon.

Alla hade inte möjlighet till medalj, t ex artillerikåren vid Gotlands nationalbeväring fick först 1885 chans att skjuta för medalj. Gotlands Allehanda skriver om hur medaljen ska förtjänas:

Skjutmedalj af silfver skall, sedan prisskjutning vid kåren under två på hvarandra följande år ägt rum, det senare af dessa år tilldelas den kanonbefälhafvare, sergeant eller 1:e konstapel, som vid sagda prisskjutningar med 8 c.m. kanon af 1881 års modell erhållit det högsta priset, om han dervid uppnått inst 32 poäng eller ock vid skjutning med framladdningskanon uppfyllt de fodringar i afseende å skjutskicklighet, som chefen för artilleriet äger fastställa.

Det var i princip en medalj för underbefälen som hade infördes. Som vi ser på bilden ovan krävdes det några artillerister för att konstapeln skulle kunna sikta rätt. Kanon m/1881 som var standardmodellen saknade hydrauliska finesser och fick baxas runt för att hamna på rätt plats. De meniga fick nöja sig med äran att ha hjälp batteriet till seger i prisskjutningen.

En prisskjutning gjordes på 600 meters avstånd med åtta skott, de första tre som inskjutning. Resterande skott räknades om i poäng efter träff. Bäst antal poäng över två år resulterade i medalj. Något senare verkar ett tidsmoment ha införts. År 1899 konstateras att fyra år tidigare hade alla som klarat 32 poäng under fem minuter fått medalj. Detta ställdes i kontrast till 1899-års regler där kravet var 32 poäng på två minuter.

Den norrländske artilleristen har förevigat sig på en fotostudio i Boden. Till skillnad från många fotografier från tiden kan man se detaljer i medaljen och definitivt säga att det är artilleriets medalj. Tyvärr så var det populärt att putsa sin silvermedalj vilket i samband med ljussättning i studion ofta resulterade i en rund vit fläck på kortet. ”Fläcken” behöver inte vara artilleriets skjutmedalj även om soldaten har artilleriuniform. Den kan även vara skyttemedalj för karbin, skytterörelsens medalj och ett par andra.

Men det här är ju en medalj som fortfarande finns, säger vän av ordning. Jovisst är det så. Jag skulle kunna påstå att eftersom bloggen koncentrerar sig på historiska medaljer så avslutar jag vid 1900-talets början. Men sanningen är att det som vanligt är svårt att hitta fram till rätt information i ämnet. En beskrivning av medaljen skulle behöva en kronologisk översikt av födelse, förändringar under livstid och nutidsbeskrivning. Kort sagt – arbetet att hitta korrekt information är långt större än bara slänga ihop en liten bloggtext. Men information kan föda information. Genom att lägga ut de pusselbitar jag har kanske någon hågad människa kan öka den information vi behöver för att tillsammans skapa en mer fullständig bild.

Till 1. Konst. vid K. 2. Svea art. reg: 5. batt. Nr 5 Piel” Det är en i tid väldigt begränsad medalj bara genom att läsa texten. K. 2. Svea artilleriregemente var ett namn som bara existerade 1894-1904. Efter 1901 hade regementet flyttat till Uppsala och tre år senare tagit namnet Upplands artilleriregemente. Notera också hur träffarna slagits in i måltavlan, en unik kombination för just konstapel Piels medalj.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Segerdagen 2021

Åter en segerdag som firas, i år med tung coronafilt över sig. Andra år är det vanligen stor folkfest på gatorna i Ryssland, men med över 108 000 döda i sjukdomen vore det upplagt med ett något annorlunda firande. Men inte på de sätt man kan tro. Den traditionella paraden blir av och enligt ryska försvarsministeriet ska 12 500 soldater, 190 fordon och 76 flygplan/helikoptrar delta. Hur man motiverar en sådan smitthärd är öppet för förklaring. Förra årets parad blev uppskjuten från 9 maj till 24 juni och genomfördes med trupper som haft Covid-19. Men det är ju inte bara soldaterna på gatan utan hela samhället brukar vara i rörelse.

Repetition 7 maj 2021

Framtiden för 9 maj-paraden kommer troligen gå i mer totalitär riktning. Mer sammansmältande av nationen, ärofulla segrar och den absolute ledaren. Som en trailer noteras att Putin-jugend haft parad i en sibirisk stad. Barnen var iklädda sin uniform hållandes plakat med bilder och citat av Putin. Kanske det var ett lokalt initiativ eller en försmak av hur framtida parader kommer gestaltas. Vad vi säker kan säga är att Putin kommer forma dagen för att främja sig själv på bekostnad av historien.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Albert Engström och Vasaorden

Vasaorden.


Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte för mig.

Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det, isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också utseendet var emot mig.

Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och visste intet om l’heure, den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna, av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.

Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga, oberörda, tåtliga
Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss. Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier. Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon. Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av tusen ljud hopfogade tystnad.

Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett eller knapp även på kavajen om vardagarna.

Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att de händelsevis voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, ty de hade känt sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade hönsfjädrar.

Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets oskyldiga glädje över att verkligen — verkligen — äga det gröna bandet. Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon nedsölad, gråhårig, flottig hemsk människotrasa med två avgrunder av elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il n’y a pas de quoi!

Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och välbesuttna män.

Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i det här sällskapet, som icke är dekorerad?

Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag hade icke heller ägnat det en tanke.

I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig från Place de l´Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken för att bereda processionen tillfälle att passera.

Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som mina millionärer.

Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!

Jag meddelade mina millionärer det jag fått veta.

Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta från rockuppslagen.

Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga Umwerthungaller Werthe, denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?

Jag vill icke vara lika hård, som han skulle vara.

Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.

Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig Vasaorden.

Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen Illis quorum meruere labores!

Albert Engström. Bläck och saltvatten. 1920.

Mer Engström och andra svenska klassiker återfinns på Runeberg och Litteraturbanken.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

För Förtjänster om Utrikesförvaltningen

Vad gör man när grunden för ens belöningssystemet slås undan? När det inarbetade sättet att visa uppskattning inte finns längre? Man gör som Utrikesdepartementet – man instiftar en medalj själv!

Chefen för utrikesdepartementet tog beslut 7 juni 1976 att instifta en departementsmedalj, förgylld och i 6:e storleken. Orsaken var förstås att ordensväsendet hade ställts på ända. UD stod helt enkelt utan ett medelväg att belöna inom verksamheten. Det var främst två grupper som man ville uppmärksamma:

  • Honorär generalkonsul, konsul eller vicekonsul vid honorärkonsulat
  • Lokalanställd personal och personal anställd av tidigare nämnd grupp.

Bägge grupperna var tillgängliga för medalj efter en tjänstetid av minst 15 år, om man inte fått en svensk orden redan för tjänsten. Expeditionschefen kunde nominera individen till medalj hos chefen för utrikesdepartementet, som hade beslutanderätt. Paragrafen med förutsättningar avslutas med en brasklapp att utrikesministern kan bestämma om undantag från reglerna.

Som kuriosa kan nämnas att UD saknar en lista över de som fått medaljen. De gör alltså en klassisk miss att inte visa sin historia den respekt man borde. Om man utåt visar att en symbolisk gåva betyder något stärker man dess inneboende symbolik. Att man dokumenterar sin medalj och presenterar medaljörerna innebär en stolthet i det man delar ut. En medalj som inte betyder mer än en deltagarmedalj för ett motionslopp, vad symboliserar den?

Den medaljen som instiftades har till dags datum delats ut i 1 150 exemplar. Men som samlare ser man den inte särskilt ofta på marknaden. Anledningen till det kan ju vara att den främst delas ut till utländska medborgare och därför säljs på plats. Men det kan också vara så att medaljörerna håller sin medalj i högre värde än vad UD gör.

Publicerat i Medaljer, Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Auschwitz – Minnesdag 2021

Det är ett par dagar på året som bloggen försöker komma ihåg. Förintelsens minnesdag som sammanfaller med datumet för Auschwitz-befrielsen är en av dem.

I år så är det barnen i lägret som uppmärksammas. Men i år är det inga minnesstunder på plats utan allt ska ske online på www.auschwitz.org .

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sju år!

Nu har det gått sju år sedan starten 2013. Sju år! Tiden springer utan pardon. Som den trogne läsaren noterat är det dåligt med uppdateringar. Tyvärr kommer det nog att fortsätta med sparsamma texter. Vad finns då att se fram emot? Faktiskt en del roligt! Sedan förra uppdateringen har ju KPS-boken kommit. Om ni inte skaffat boken om Kungliga Patriotiska Sällskapets utmärkelser så gör det! Bengt Gustaf Jonshult: Kungl. Patriotiska sällskapets medaljer och hedersbelöningar. Referenslitteratur på svenska är sällsynt så passa på! Utöver litteraturtips så är det samma spår som förra året. Dålig med blogg-texter men kanske lite mer bilder på fejjan. Mitt rullande faleristik-projekt går långsamt framåt efter en re-boot. Kanske i år..

Nya läsare kan ju kika i det gamla texterna. Där finns lite kul som fortfarande håller. Slutligen ett tack till er som fortsätter att titta in på den något stillsamma faleristik-hörnan på nätet!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar