Kulturmannens Nordstjärneorden

Ja, det här är en text som helt kan ses som clickbait. Det är också en reaktion på den statistikspik som medaljBlogg just nu bevittnar. Anledningen till den spiken är naturligtvis uppståndelsen runt den tafsande våldtäktsmannen i akademiska kulturkretsar som fått Nordstjärneordens riddartecken. Var ska man börja… Enklast är väl att ta det i punktform:

  • En orden är utdelad som en symbol av uppskattning. Kunglig Maj:ts Orden har ingen direkt motivering registrerad om varför man tilldelar. Enkelt beskrivet så har en handling, oftast över tid, uppmärksammats för att sedan bedömts som belöningsvärt. Man har ”gjort nåt bra” som stämmer överens med de bestämmelser som orden utdelas ifrån. Men en riddarorden är inget medborgarskap som aldrig kan tas ifrån en utan kan återkrävas enligt § 5 i de allmänna bestämmelserna: ”Ordenskapitlet äger förklara innehavare av orden densamma förlustig.” Nu blir det lite pikant och flera saker måste benas ut. Ordenskapitlet har troligen inte själva lagt fram förslaget utan det kommer högst sannorlikt från kulturdepartementet. Vem ska ta smällen? Ska ordenskapitlet återkalla en orden på anklagelser, utan dom i rättegång? Kulturministern kan ju inte återkalla den själv, hon stod bara för ansökan och överlämnande. Å andra sidan så står det ordenskapitlet helt fritt att göra den bedömningen utifrån alla vittnens utsagor. Time will tell what will happen.
  • Ett riddartecken är ingen medalj! Jag kan på ett sätt tycka att det är kul att ordet medalj ger min blogg lite uppmärksamhet (all reklam…). Medalj och orden kan bägge fästas på kläderna, men utdelas utifrån olika kriterier. Det är alltså inte säkerhetsnålen som definierar föremålet.
  • Vi hade aldrig haft den här ordens-uppståndelsen om förövaren varit svensk medborgare. Han hade då nämligen inte varit tillgänglig för någon svensk orden….

Slutligen så tycker jag det är fruktansvärt usel koll på kulturmannens bakgrund. Nog måste det funnits någon som borde sagt: Men, hur är det med hans vandel? Men det är inte första gången som statliga fingrar ställer till det i ordenssammanhang. Bara här på bloggen har vi lite exempel; Görings orden och den Rumänska Serafimerorden. Hoppas nu KMO gör vad som är rätt. Nordstjärnans text är nescit occasum, ”den vet ej av nedgång”, men kan eventuellt se fram emot en dipp om detta inte görs rätt.

Annonser
Publicerat i Kulturmedalj, Nordstjärneorden, Ordnar | Märkt , | Lämna en kommentar

Viktor Rydbergs Ordensbekymmer

Viktor Rydbergs svåra prövning börjar med att han ska hålla i Svenska Akademins högtidssammankomst som direktör. Traditionen bjöd att direktören var riddare av Nordstjärneorden, vilket inte Rydberg var. Tvärtom så hade han ofta visat var han stod gentemot ordensväsendet genom sina texter. Han var också nära vän med den ännu mer negativt inställde till ordensfrågor redaktör Hedlund. Men landshövdingen i Göteborg hade meddelat kung Oscar att Rydberg gått med på att bli riddare. Sagt och gjort så utnämndes han på Oscarsdagen 1 december 1879, 20 dagar innan högtiden. Ve och elände, jämrade hans liberala vänner, låt inte stjärnan besöla ditt bröst. Hans frus familj var å andra sidan av åsikten att en vägran vore en stor förolämpning mot kung Oscar. Rydberg satt i ett hopplöst läge mellan sina principer och omgivningens förväntningar.

När dagen kom så gick Rydberg in i Börssalen utan riddartecken. Samtiden var chockad och skulle ägna frågan åtskilliga spaltmeter. Kungen går efter mötet fram till Rydberg och bjuder honom till slottet nästa dag, ”inte officiellt, utan i bonjour” som han sa. Samtalet mellan dem kom att hålla sig till konsten och ordensväsendet fick nöja sig med att vara elefanten i rummet. Men i ett senare brev tog Rydberg till slut upp det som hänt.

Den vänlighet jag dagen efter den, då jag sattes på detta själsrannsakande och pinsamma prov, rönte av Eders Majestät, det hugnande förtroende, varmed jag då möttes, innebar för mig en borgen, att mina bevekelsegrunder blivit, om icke gillade, så dock förstådda, och att jag fortfarande äger min konungs bevågenhet.

Oscar II svarar några dagar senare.

Vad du skriver om ordensväsendet, kan vara mycket sant. Du medgiver för övrigt, att det kan hava någon fördel med sig. Det finns nu en gång, och då var det ej blott en rättighet som jag utövade, då jag tilldelade Viktor Rydberg en välförtjänt utmärkelse, det var ock en plikt att ej förbigå Svenska Akademiens direktör. Av denna dubbla anledning lät jag uppföra ditt namn på den s.k. ordenslistan.
Men som jag naturligtvis hade vissa skäl att frukta ditt nekande, så lät jag efterhöra, huruvida du ville mottaga den erbjudna utmärkelsen. Först sedan man anmält ditt skriftliga svar ”att både mottaga och vid officiella tillfällen bära nordstjärnan”, skrev jag under din utnämning, såsom jag var berättigad tro, med full trygghet. Lägg din hand på ditt goda hjärta och säg sedan, om jag hade skäl att hysa denna trygghet? Ditt handlingssätt svarade ej mot denna förväntan. Du kallar det själv en ogrannlagenhet mot mig, och det är sant; men du var långt mer grannlaga mot dig själv och din egen värdighet!!! Därför gjorde det mig mest ledsen!

Var det landshövdingens svar som kungen tog som skriftligt svar? Eller finns det ett dokument från Rydberg som väntar på upptäckt i arkiven? Oavsett så gör ordensfrågan att Rydberg håller sig noggrant borta från alla tillfällen där ordnar bör bäras. Smitandet fungerar fram till den nye sekreteraren Carl David af Wirsén tillträder. Han beordrar Rydberg att inställa sig vid mötet 20 december 1884, underförstått med orden på bröstet. Vad göra? Lösningen blir att dagen före skriva till högsta makt: kungen själv.

Eders Majestät!
Svenska Akademiens sekreterare har underrättat mig, att
Akademien anser vara av vikt, att jag, i likhet med övrige i huvudstaden sig uppehållande ledamöter, är närvarande å samfundets högtidssammanträde.
Underrättelsen har meddelats mig i en form, som gör det otvivelaktigt, att akademien skulle i mitt uteblivande se en pliktförsummelse.
Här står jag således mellan flere eldar. Eders Majestät kan hjälpa mig, om högste styresmannen över N.O. har samma rättighet som den helige fadern: att giva dispens i samvetsömma fall.
I annat fall måste jag göra mig saker till Akademiens ogillande dom.
Eders Majestät! Om ordensstadgarne det medgiva, så hjälp mig!

I underdånighet vördnadsfullt
Viktor Rydberg

Kungen svarar samma dag.

Min käre Viktor Rydberg!
Om Du imorgon kommer upp i Akademien, så lovar jag att icke se om Du har eller icke har det som du nämnt i ditt
brev.

Mera kan du väl omöjligt begära? Sat sapienti! [Förkortning av: Dictum sapiente sat est / Det sagda är för den kloke nog]

Vänligen
Oscar

Nåväl. Ordnar kan ställa till det för den principfaste. Vi kan dock notera att Viktor Rydbergs inställning till sällskapsordnar inte var lika negativ. I Smålands museum finns mängder av olika insignier från diverse föreningar, alla från Rydbergs hem. Hans nordstjärna finns inte i samlingarna och, antar jag, återsändes oanvänd. Eller…? På en bild av Fritz von Dardel dyker Rydberg upp [på höger sida] – med riddartecken. Visserligen tecknad så man undrar om det är konstnärlig frihet, kommentar av Rydbergs inställning eller ett äkta återgivande av hur Rydberg dök upp. 

Publicerat i Medaljörer, Nordstjärneorden, Ordnar | Märkt | Lämna en kommentar

medaljBlogg 4 år!

Puh! Fyra års skrivande i faleristikens tjänst. Om inte det är värt medalj så vet jag inte vad som är.

Ser vi tillbaka till vad som hänt sedan förra jubileet så kan vi konstatera några saker. Den mest framträdande är kanske att antalet inlägg minskat något. Mitt skrivande är helt osponsrat och styrs av den tid jag kan lägga ned vilket gör att antalet texter fluktuerar. Men som jag skrivit många gånger tidigare: antalet inlägg är mindre viktigt, det är innehållet som betyder något. En annan sak är att svenska utmärkelser är vad de flesta läsare läser om och söker efter. Inte en oväntad blixt från himlen. Det populäraste inlägget under året är Svärdstecknet, skrivet 2014…. Fast det kommer sig troligen av att jag hänvisat till den på Facebook för att förklara vad Svärdstecknet är. ”Nej, det är inte  ett riddartecken men ändå del av Svärdsorden.” Inlägget toppade även förra årets jubileum. Kanske jag inte behöver skriva något mer alls utan bara vila på lagrarna.

Men att sluta vore trist. Med en dåres envishet kommer jag att fortsätta plåga svenska språket med hjälp av mina inlägg och se var allt detta tar mig. Väl mött alla nya och gamla läsare!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

KFUM-kören i Stockholm

KFUM-kören bildades officiellt 1925 men hade verksamhet redan 1888. Verksamheten är förstås sång, närmare bestämt flerstämmig profan och sakral manskörssång. Idag så har man tagit namnet KFUM:s Manskör men verksamheten är oförändrat sång.

KFUM-kören kunde 1954 glädjas åt att kungen den 25 april fastställt deras nya förtjänstmedalj. Medaljen var tänkt att belöna de som varit kören trogna i minst 25 år eller utfört utomordentliga insatser för den. Klassiska medaljkriterier. Kören hade tagit del av den trend-topp som inföll under 50-talet när det gäller bärbara medaljer. Vad som är ovanligt med denna medalj är den minimala utdelning, inte unikt men ovanligt. Tio år efter instiftandet så hade 30 personer fått medaljen, kören hade vid den här tiden runt 120 medlemmar. Troligtvis så är det totalt under 100 medaljer utdelade, givet ett sjunkande antal medlemmar och samhällets förändrade syn på medaljen som symbol. Idag så är det kung Carl XVI Gustaf som pryder medaljen, en svår variant att hitta.

Det är något oväntat att just Gustaf VI Adolf skulle ge tillstånd till en medalj med kunglig profil. I arkiv har jag hittat papper om hur kungen vill ”se över” de som fått tillstånd att dela ut medaljer med kungens profil. Under Gustav V så var trenden av kungliga bärbara medaljer ökande. Men inget hände av Gustaf VI Adolf:s planer. Medaljer fortsatte att delas ut med hans profil; kanske accepterade kungen trenden av medaljutdelande. Men att han godkänner en så liten förening i Stockholm är udda när han ville ha färre medaljer med kunglig profil. Här finns en bra historia att upptäckas.

Lennart Berggren gick med i kören 1946 där han sjöng som 2:a bas. Hans medalj är stämplad 1964 fast troligen utdelad senare. Små utdelare brukar köpa ett par stycken till ”bra-att-ha” lådan för att få ett bättre pris hos tillverkaren. Därför är silverstämpeln bara ett stopp i tid åt ena hållet. Låg utdelningstakt gör att en medalj kan ligga länge.

Trots det låga antalet utdelade så är den inte värst efterfrågad på marknaden. Det belyser den gamla sanningen med tillgång och efterfrågan. Jämför med t.ex. Järnkorset som finns i miljontals exemplar (och fler tillverkas varje dag). Men ekonomiskt värde säger ju inget om vad det historiska värde är, vilket en sann samlare sätter först.

Stort tack till körens ordförande Erik Adolfsson som jag besvärat med flera epost och fått utförlig information tillbaka. Mer kör här!

Publicerat i Kulturmedalj | Märkt | Lämna en kommentar

Den Äldsta Medaljen

Redan de gamla grekerna…. Nej, kanske inte så gammal. Medaljen i rubriken syftar på den äldsta svenska som fortfarande utdelas: Emmerymedaljen. Från en donation i norra Frankrike till dagens trogen-tjänst-belöning är det en intressant historia.

Staden Dunkerque längs Normandies kust kanske inte längre förknippas med den utsedde svenske konsuln Emmery; han hade 21 maj 1776 blivit riddare av Vasaorden som den 51:e i ordningen. Men det är i Dunkerque som medaljhistorien tar sin början, från gnistan av ett svenskt besök 1777-78. Den svenske gästen A.G. Barchaeus var medlem i Kungliga patriotiska sällskapet (KPS) och Emmery fattade intresse för sällskapets verksamhet. Barchaeus rekommenderade Emmery för inträde och han accepterades som medlem 1779.

Som en generös gest skulle han donera 300 livres för utvidgandet av konster, handel och sjöfart m.m. Sällskapet skulle i sin tur slå en medalj över honom med symboler för handel/sjöfart och bokstäverna E.F.. Dessa bokstäver har förvirrat något i nutid. En tidigare skola menade att det stod för ett minne över Emmerys döde son: Emmery Fils (Fr. Emmerys Son). Numera verkar konsensus vara att det står för Emmery Fecit (latin. Emmery lät göra). Hursomhelst så präglades den första medaljen 1781. Fyra år senare så avlider Emmery och donationspengarna slutar komma.

Lutherus Scriver Anderson – Emmerymedaljör [Nerikes Allehanda 26 mars 1895]

Utan några finanser blev det heller inga medaljer utdelade på en lång tid. Faktum är att när man började med Emmery-medaljen igen är idag ett flytande fakta. Jag har inte ett klart svar när man återupplivar den eller om den bara är väldigt sporadiskt utdelad under 1800-talets första delar. Vad som är klart är att runt 1880 så börjar sällskapet att dela ut medaljen oftare igen. Den blir då regelbundet återkommande i redovisningarna från KPS.

När Emerymedaljen gör sin come back är det som en belöning för långvarig och trogen tjänst på sjön. Precis som för den ”vanliga” KPS-medaljen för trogen tjänst så berodde valör och storlek på ansökare. Om det var en kapten så var det guldmedalj som gällde och en mångårig matros fick en silvermedalj.

En rätt ovetenskaplig översikt av de medaljer som är sökbara i SVAR:s databas ger intressanta siffror. Tyvärr kan man inte söka på medaljtyp, men sjörelaterade sökord ger ett hum om hur många som delats ut. Tiden det handlar om är 1900-1940, så informationen är begränsad. Men totalt så är kanske 300 utdelade under den tiden. Nu till det intressanta: endast 7% av dessa är silver! Totalt så kanske 30 st medaljer i silver av 8:e storleken är utdelade. Fantastiskt liten upplaga som gör att en silvermedalj är många ggr mer sällsynt än en guldmedalj. Innan nu alla med silver-Emmerymedaljer i lådan hoppar högt så minns att guldmedaljen kommer 10 gg av 10 möjliga ha ett ekonomiskt högre värde. Värdet från sällsynthetsfaktorn är upp till hardcore-faleristiker att uppskatta. Exemplaret högst upp i texten inköptes t.ex. för under 100-lappen, frakt inkluderat.

Publicerat i Medaljörer, Medaljer | Märkt | Lämna en kommentar

Bär ej medaljer i det gröna!

Gamla tidningar är toppen. När man läser sådant som skrevs för över 100 år sedan så är det som ett fönster öppnas in i dåtidens verklighet. Den text som fanns i Dagens nyheter 2 juli 1872 är ett sådant fönster; lite mästrande, kanske även nedlåtande men med ett inslag av medalj. Var det så att tidningarna tog in lite utfyllnad under sommaren, då som nu? Klickfiske à la 1870-tal?

Barnhistorier. På en af de ångslupar, hvilka förde lustresande till Kungshättan midsommaraftonsafton, tilldrog sig vid Drottningholm följande lilla äfventyr. Slupen är fullastad och kaptenen ropar loss! Stopp! Skriker i samma ögonblick en medelålders herre, mustaschbeprydd och med ett mer än till hus behof i rödt skiftande anlete, under det han samtidigt rifver upp sin plånbok och slår i däck samt gör en gest med armarne, värdig Sjöwallska dramatikens dagar i någon Vimmerby lada. ”Han är förlorad…han finnes inte…” skriker han, och händerna gå som lärkvingar från den ena fickan till den andra. ”Hvad är det som är förloradt?” frågas det från flera håll. ”Medaljen…medaljen!” skriker den tröstlöse med en min, som påminner om barnkammaren och någon förlupen-tennsoldat. Det stora barnet hade således fört med sig en leksak och tappat den i gröngräset, Sens moralen af denna lilla tilldragelse är: Bär ej medaljer i det gröna.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Medaljsamlande à la Albert Engström

– Hör du Efraim, hvad är det för en yngling, som har hushållningssällskapets medalj? Det gläder er höfding att se en länets son bära detta hederstecken.
– Dä min pojke dä.
– Men hade du inte en son, som gjorde inbrott hos kronofogden härom året?
– Jo, dä allt samma pojk, dä, han hitta medaljen då också.

Publicerat i Samlande | Märkt , | Lämna en kommentar