Faleristisk Resa: Krakow

Jag har tidigare tipsat om lite faleristiska platser att besöka i Sverige, varav en inte är gångbar längre. Nu efter sommarens semesterresa så lägger jag till ett tips utanför Sveriges gränser: Krakow. Polens andra stad är en historisk pärla. Var du än vänder dig så är det något att se. Men är det en faleristisk stad?

Först så får jag väl erkänna att jag haft lite andra intressen att ta hänsyn till. Familjen verkar inte uppskatta ett överdrivet springande på platser jagande utmärkelser. Trots denna black om foten så lyckades jag kompromissa mig till ett par pärlor att besöka. Utan inbördes ranking kan det vara värt att titta in här.

2. Kommendörskors av Virtuti Militari, tillverkat före 1808. 3. Miniatyr av densamma.

Nationalmuseum. Här finns det just nu ingen tillfällig utställning med just utmärkelser (aug. 2018) men det har varit tidigare. Nu kan man hitta några montrar med utmärkelser. En imponerande samling med orden Virtuti Militari och på ett annat ställe en med religiösa ordnar för olika distrikt etc. På det stora hela inte mängder av utmärkelser. Man får nöja sig med Leonardo da Vincis Damen med hermelinen, modern konst, massor av rustningar och en myckenhet av Napoleonkrigets uniformer. Suck, nästan inget alls ju.

Hemarméns Museum (Muzeum Armii Krajowej). Här var jag tvungen att välja mellan lite alternativ, men är i efterhand nöjd att valet föll på Hemarmén. Huset med samlingarna ligger lite märkligt på gångavstånd från centralstationens baksida, dock inget en mobil och rätt app löser. Väl där så hade vi tur att det var kostnadsfria dagen, något de flesta museer har på olika dagar. Nu är väl priserna på inträde inget att bråka om. Fast dessa ständiga tillfälliga utställningar och biljetter till den salen men inte den här salen gör en lite less.

Museet säger sig vara det enda över motståndsrörelsen i Polen. Om detta är sant vet jag inte. Vad vi kan se i utställningarna är att de är proffsigt moderna. Museet i sin nuvarande form stod färdigt 2011 men hade startats tidigare. Till skillnad från äldre utställningar i Östeuropa så har man engelska parallellt i alla texter; om man är old-school och vill läsa samt inte gillar hörlurar. Basutställningen är inte bara från motståndet utan tiden före och täcker även förföljelserna som skedde i Polen.

Faleristiskt är detta ett intressantare ställe än Nationalmuseum, tycker jag. Dels finns det mer av utmärkelser och dokument, dels är de samlade med den individ som belönats. Ett sådant upplägg gör att hela berättelsen om ”varför medalj” blir mer tillgänglig och förståelig.

Jag kommer gärna tillbaka. Det finns fler museum jag gärna tittar in i, med möjligt faleristiskt innehåll. Min egen samling utökades med ett par polska kommunistiska utmärkelser. Inköpsmässigt är det väl ett magert utbud för den som vill inhandla utmärkelser. Men jag hade gjort min internet-hemläxa och hittat en militariaaffär där fru och barn hölls upptagna med egenhändigt inlagda gurkor från två äldre gentlemen som bara pratade polska och enstaka ryska ord. Själv diskuterade jag äkthet och nytillverkning av polska utmärkelser i en annan del av affären. Mycket fejkar och snårigt är den korta summeringen av det.

En faleristisk djupdykning i Krakow är möjlig, men i ett större perspektiv så finns nog andra mål om faleristik är huvudanledning till att du reser. Men om historia är din grej så är det ett absolut måste. Här finns till och med en svensk kung begravd och huset Karl X bodde i när han intagit staden står kvar. Kan man begära mer?

Annonser
Publicerat i Faleristisk resa | Märkt , | Lämna en kommentar

Medaljforskning – Skyttemedalj m/1870

Karl August Lönnqvist var en utmärkt skytt. Han var så bra att han tilldelades arméns skjutpris att bära på bröstet, han var en av bara 50 stycken medaljörer totalt det året. Men kan man forska fram mer om sin skyttemedalj? Kan den säga mer än ”bra skjutet”? Ja, det finns möjlighet att skapa en berättelse om en människa ur metallen.

Skjutpris eller skyttemedalj som den brukar kallas är en uppfinning från 1870. Skytte hade ju varit en stor sak inom försvaret redan tidigare, av naturliga skäl. Vad man däremot inte hade haft tidigare var en medalj, bärbara utmärkelser var vid den här tiden rätt sällsynta. Mot sekelskiftet 1800/1900 så ändrades belöningsformerna och en bärbar medalj blir norm, fast oftast i band. Försvarets skyttemedalj påverkades också av skarpskytterörelsens omvandling till föreningar för tävlingsskytte där medaljer var en viktig del i kulturen.

Skyttemedaljen går att läsa om på bloggen på andra ställen (Skyttemedalj 1 och del 2) men här ska vi se mer till individen. Medaljen graveras alltid med individens uppgifter vilket gör den unik och personen sökbar. Hur ska man då gå ifrån vad vi vet: ”Till Gardist vid 6. komp. af Kg. 2. lifgard. N:r 68 Lönnqvist” – till en berättelse?

Steg 1.

För mig blir det ofta Kungliga bibliotekets tidningar.kb.se som är utgångspunkt om det är äldre historia. Eftersom jag vet (genom medaljens utseende) att den här medaljen delades ut de år som är fria att läsa på sidan så var det en naturlig ingång. Mycket riktigt så kommer Lönnqvist fram i Dagens Nyheter 1890 november 11:

Skjutskicklighet inom armén. Vid prisskjutningarna med manskapet vid armén ha i år utdelats 50 stycken skyttemedaljer: […]
Andra lifgardet: gardisten vid 6:e kompaniet nr 68 Lönnqvist 31 points, […]

Detta första steg gör att vi vet när Lönnqvist var i det militära vilket ger en utgångspunkt i nästa steg – de militära rullorna. Om vi gått direkt på steg två hade vi möjligen fått bläddra mer för att hitta rätt i åren. Nu går vi direkt in med ett konstaterat år.

Göta livgarde ca 1901.

Steg 2.

Vad står det då i rullorna? Den rulla som gäller är den för Andra eller som den också heter Göta livgarde, runt 1890. Vi kan då hitta Lönnqvist  i Göta livgardes församling BI:4 1884-1894 under 6:e kompaniet. (Arkiv Digital)

1887 4/6 Nr  68 Lönnqvist Karl August, f. 1868 19/10. Kårsta

Lite bläddrande längre fram i rullan visar att Lönnqvists militära karriär blev rätt kort – dryga tre år. Gardister brukar inte vara med så länge vid den här tiden. Nu har vi namn och födelsedatum samt födelseförsamling vilket gör att Lönnqvist lätt plockas fram i Sveriges Dödbok, vilket blir nästa steg.

 

Steg 3.

Dödboken är en databas på DVD som enkelt går att söka folk i, enda bekymret är att den kostar lite i inköp. Där får vi veta att Lönnqvist avlider endast 48 år gammal, vilket inte var mycket ens för tiden.

Lönnkvist, Karl August
Lottersta Kvarn
Död 12/11 1916.
Kyrkobokförd i Härad (Södermanlands län, Södermanland).
Född 19/10 1868 i Kårsta (Stockholms län, Uppland).
Gift man (5/5 1894).

Varför dog då Lönnqvist i sina bästa år? Det blir nästa steg att se – SCB statistik i Riksarkivets SVAR.

Steg 4.

Varför dog Lönnqvist? Det kan SCB svara oss eftersom de gamla kyrkoböckerna tog ”slut” 1894. SCB avslöjar för oss att Karl August Lönnkvist avlider av kräfta. Cancer bryr sig inte över hur den slår, vilket Lönnqvists änka och hans sex efterlämnade barn kunde intyga. (Bonusinformation hittad i bouppteckningen Åker och Selbo tingslags häradsrätt F2:19 1917-1918) Ett sorgligt slut som säkert innebar problem för hans efterlevande.

Vi vet nu lite mer om Lönnkvists liv och död. Om vi vill kan vi gräva oss lägre ner i det yrke han hade efter sin militära tid – mjölnare vid Lottersta kvarn. Men det vi fått fram ger oss ramen till en individs leverne och död. Det som är intressant är att skjutpriset som varit bränsle för den här texten inte nämns i rullan eller bouppteckningen. I bouppteckningen så finns en del skyttepriser i nysilver men inget annat noterat från Lönnqvists skytte.

Det som skrivits om gardist Lönnqvist är på inga sätt en hel livsberättelse, det är den del som vi pusslar fram från arkivmaterialet. Utan tvivel så finns det många fler trådar i ett liv. Men de saker som kan direkt kopplas till Lönnqvist var nog få under hans livstid och nu 100 år senare är det kanske bara skyttemedaljen kvar. Minnet av Lönnqvist är viktigt eftersom det är en liten del i den stora helhet som vi kallar svensk historia. Genom det lilla förstår vi det stora. Vila i frid Lönnqvist!

Publicerat i Arkiv, Medaljörer, Skyttemedalj | Märkt , | Lämna en kommentar

Hundar och Mordbränder

medaljBlogg brukar gräva i litteraturen efter omnämnande av utmärkelser. Det ger förstås ingen information om verkliga mottagare men kan ge en bra insyn hur samtiden tänkte. Om inget annat så är det ju aldrig fel att ta del av kulturarvet, med en medaljvinkel.

Den följande texten är skriven av Victoria Benedictsson (1850-1888) i Folklif och småberättelser, titeln är Kamrater och handlar om lagårdskarlen Truls Jonasson och hans hund Fältman. I inledningen så räddar Jonasson och Fältman ladugårdens besättning från en mordbrand. Deras hjältedåd ska senare belönas i kyrkan, med en Pro Patria för långvarig och trogen tjänst. Bortsett från den uppenbart konstnärliga friheten i den, något märkliga, kombinationen så är det en kul tidsbild.

Branden har utspelat sig och nu är Jonasson, med Fältman bredvid, i samspråk med klockaren utanför kyrkan. Jonasson vill ha hunden med sig in i kyrkan, eftersom den varit så betydande för att branden slutat någorlunda väl. Klockaren tycker det är otänkbart men ska fråga prästen som kommer förbi.

Fältman och hans herre drogo sig vördnadsfullt
tillbaka, men klockaren blef stående på trappan.

»Här är Truls Jonasson, han, som skall ha
medalj i dag; och han vill taga hunden med sig
in, men det kan naturligtvis inte gå an?» sade han
då han helsat.

»En hund? Nej, käre Truls Jonasson, det kan
man inte», sade kyrkoherden och log öfverseende.

»Han gör inte en mask för när.»

»Men man brukar inte ha hundar i kyrkan.»

Det var precis samma argument, som Truls
Jonasson sjelf användt, men han tyckte förmodligen
att det icke borde gälla män och män emellan, ty
han vidblef med en slättbos hela envishet:

»Han säger inte ett muck.»

Och Fältman såg så menlös ut, att man rent af
måste anse honom för ett vidunder af förställnings-
konst, om han ändå kunde ha ondt i sinnet.

»Ja men på sjelfva juldagen! Nej, kära Truls
Jonasson, det går inte.»

»Ja men inte står jag och tar tack och beröm
för allting, när det var han som gjorde’t! Så då
kan det vara det samma med medaljen.»

»Inte kan det vara Truls Jonassons mening att
gå ifrån alltihop?»

Truls Jonasson stannade och vände sig om.

»Kan di ta mig?» sade han.

Han menade kronobetjeningen.

»Nej, naturligtvis inte!» svarade presten, förvånad
öfver en sådan fråga.

»Ja då kan nå’n annan ta medaljen, för jag vill
inte ha’n.»

Den gamle gaf sig i väg, och Fältman följde
med, utan att han behöfde hvissla på honom ens:
han hade ingen smak för presterskap och kyrka.

»Spring efter honom och säg att han får ta hun-
den med, om han kan gömma honom bakom bän-
karne och ansvara för att han håller sig tyst.»

Klockaren lydde tillsägelsen, och de två vände
tillbaka.

Ryktaren och hunden följer sedan gudstjänsten för att få sin belöning. Vid den här tiden var det vanligt att medaljer delades ut efter söndagens gudstjänst. Alla i trakten var samlade och kunde få sig en predikan om arbetsmoral och rättfärdigt uppträdande. Så även Jonasson.

Efter gudstjensten höll presten ett tal till tjenare
och husbönder, trädde derefter för altaret och kallade
fram »ryktaren Truls Jonasson, åt hvilken sällskapet
Pro patria skänkte sin stora silfvermedalj för lång-
varig och trogen tjenst». Och gamle Truls lydde
kallelsen, på en gång skamfull och stolt, allt folket
stimmade, skockade sig och sträckte hals för att få
se honom, och der stod han framför skranket.

Af de granna orden och af Pro patria och allt
det andra förstod han ingenting, men han förstod
att det var en hedersdag, och att Fältman var med,
och att Sara nu ändtligen fick se, att man ändå
kunde bli ansedd för något, fast man var bara ryk-
tare, och han var glad att inte behöfva stå der
ensam på kyrkogolfvet inför hela menigheten: han
kände någon, som tryckte sig in emot hans knä-
veck, varm och mjuk. Och så hade han en oklar
tanke på gräl och stränghet, och ett värmande
minne af den tysta foderladan och en kall nos, som
bökade bakom hans öra i den tryggaste, tillgifnaste
vänskap, och det stod tårar i de stela torskögonen,
när presten fäste den hvita medaljen på den mörk-
blå vadmalströjan, och ingen kunde säga att Fält-
man uppförde sig annat än anständigt.

 

Publicerat i Medaljörer, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Segerdagen 2018

Då är ännu ett 9-maj-firande här. Åren går och jag tänker på alla veteraner jag stött på i Ryssland. Deras fest idag är ingen propagandatillställning för kommunismens eller Putins ära. De firar att de överlevde och de firar de som inte gjorde det. De firar att de lyckades överleva den köttkvarn som malde hela östeuropa i stycken. Det är lätt att glömma människan i den politiska virvel som uppstå i en sådan dag som idag. Idag ska vi minnas historien eftersom de som upplevt den och kan berätta om den blir färre för varje årsdag.

Så ska det förbli! (Skylten under hjälmen: Hitler-Tyskland)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Den som Spar Han Har – Sparfrämjandets ftjm

Sparfrämjandet hade grundats redan 1926 för att senare ombildas till aktiebolag 1942. Men det var först 1950 som man instiftade en förtjänstmedalj. Bestämmelserna för utdelande är för tillfället vilande i något oöppnat arkiv och därför kan vi inte veta exakt vad fru Göransson belönats för. Vad vi kan anta är att Sparfrämjandet ville belöna det som var inom organisationens kärnverksamhet, något som Svensk uppslagsbok från 1963 sammanfattar så här:

Sparfrämjandet handhar som svenska sparbanksrörelsens centralorgan sparbankernas centrala propaganda och ekonomiska upplysning jämte deras förlagsverksamhet och fungerar dessutom som centralupphandlare för kontorsmaterial, inventarier m.m. S:s kontaktavdelning handlägger den centrala annonseringen, filmpropagandan, presstjänsten och mötesverksamheten. Förlagsavdelningen utger bl.a. ”Svensk sparbankstidskrift” (upplaga c:a 5,000 ex.),”Lyckoslanten”, som utdelas till skolbarn (c:a 700,000 ex.) ”Sparfrämjaren” (c:a 12,000 ex.) och ”Jordbruks-Journalen” (c:a 96,000 ex.) samt framställer kassaböcker, broschyrer, affischer o.a. material för sparbankernas informationsverksamhet. Till avdelningen för centralupphandling hör även Sparbankernas arkitektkontor, som står till sparbankernas förfogande, när det gäller nyinredning av banklokaler, nybyggnader m.m.

Det del av sparfrämjandet som de flesta har kommit i kontakt med är nog tidningen Lyckoslanten. Spara och Slösa har och fortsätter även idag att propagera för sparande. Utöver tidningen så var skolan aktiv i insamlandet av pengar till elevens egna sparkonto. I skolan där fru Göransson arbetade tog sparverksamheten fart vid 30-talets början. Rent praktiskt gick det till så att klassen samlade in sina slantar i speciella sparlådor, utlånade av banken för ändamålet. Varje lördag lekte man bank. Barnens pengar samlades sedan in av kamrer Irbäck från banken, som ibland ökade sparandets popularitet med utdelande av godsaker. En bild direkt från Astrid Lindgren-land. Kanske det är den uppfostrande verksamheten som lockade Gunny Göransson till verksamheten, där hon var kassör i Mellersta Kalmar-länskretsen av sparfrämjandet.

Gunny Charlotta Göransson

Gunny Göransson (1892-1977) var en småskolelärarinna i Långemåla, i Kalmar län. Hon författade en bok om sin tid i yrket, 40 år som lärarinna. Där skriver hon om det som gjort störst intryck under hennes tid i skolan. Något intressant är det faktum att hon endast nämner den guldmedalj från Kungl. Patriotiska sällskapet som hon fick, ingen av de andra medaljerna. Hennes tredje medalj var ett förtjänsttecken från röda korset vilket tillsammans gör en medaljsamling som inte är fy skam och ett välförtjänt kvitto på hennes engagemang inom föreningarna och arbetslivet. Kanske det sågs lite som skryt från hennes sida om hon skulle nämna medaljerna, men en guldmedalj från arbetsgivaren kunde inte förbli onämnd. Slutligen ska det väl sägas att kopplingen mellan sparande och det faktum att fru Göransson kommer från Småland måste anses vara en ren tillfällighet.

*Bonus* Ta gärna en titt på den propaganda som sparfrämjandet producerade för biograferna.

Publicerat i Medaljörer, Medaljer | Märkt | Lämna en kommentar

Farfars Medalj

Nej, min farfar fick aldrig medalj. Han och det största flertalet av Sveriges befolkning har aldrig varit aktuella för medaljer. Men det hindrar ju inte att din egen släkting fått en medalj. Frågan du då bör ställa dig är VAD han fick. Det är en fråga värd att ställa.

Borde man då inte veta vilken typ av medalj som farfar fick? Nej, det är faktiskt inte en självklarhet. Om jag skulle spekulera så var nog inte ens medaljören själv helt insatt. Varför? Var din medalj utdelad av din arbetsgivare, ansökt av lokala hushållningssällskapet och godkänd av kungliga patriotiska sällskapet (KPS) – vem gav dig då medaljen? De allra flesta skulle nog säga arbetsgivaren, fullt naturligt eftersom det var där medaljören arbetat alla år och det var den insatsen som belönades. Men det officiella pappersarbetet ligger hos kungliga patriotiska sällskapet. Där finns bestämmelser, godkännadet och inte minst arkivet över medaljörerna.

Är då alla medaljer KPS-medaljer? Nej, naturligtvis inte. Det finns många andra som delat ut medaljer i stora mängder. Statligt anställda i 30 år hade en Nit och Redlighet att aspirera på. Om medaljörens företag inte ville ansöka hos KPS kunde de ansöka hos Pro Patria, med nästan samma kriterier. Ser vi förbi arbetslivet så finns det ännu fler  potentiella ställen medaljer utdelas. Den vanligaste FN-medaljen är den för UNEF (omnämnd flera ggr på bloggen). Den vanligaste kommunala förtroendemedaljen är den för Medborgerlig Förtjänst, före avvecklingen. Den vanligaste… osv. Alla organisationer har en eller har tillgång till en medalj (som KPS) att belöna långvarig trohet eller insats.

Är då alla medaljer utdelade för lång och trogen tjänst? Nej, naturligtvis inte. Medaljer återfinns i hela näringskedjan och här blir det spretigt. Kanske farfar räddade livet på någon och fick en för Berömliga Gärningar. Kanske han gjorde årets flygbragd och fick Stockholms Tidningens medalj för Svensk Flygargärning. Kanske han var brandman och fick någon av Brandkårernas Riksförbunds medaljer. Möjligheterna är oändliga och då har vi bara förutsatt att farfar fått svenska medaljer. Kanske han var krigsfrivillig i Finland. Kanske han flyttat till Sverige som vuxen etc etc.

Det är då ett fasligt uppräknande och frågan om vilken medalj som farfar fick är inte lätt att svara på. Finns medaljen kvar är det en enkel match, men om det bara är muntlig tradition är det svårare. Jag skulle rekommendera att försöka gräva så långt det går först, även en halvdålig bild på medaljören med medalj kan säga mycket. Vet man vilken medalj det handlar om så kan man börja grävandet, kanske även ett arkivbesök. Med lite ”historiskt kött” på benen så går det absolut att få fram varför farfar fick sin medalj.

Publicerat i Medaljer | Lämna en kommentar

Länk- och Litteraturtips!

Det är ett tag sedan det blev något länktips. Men när jag jagade något annat på nätet så hamnade jag på den utmärkta Runeberg.org. Där har man sedan ett år tillbaka Svenska Riddare-ordnarnes ursprung, historia och beskrifning från 1851. En bok väl värd att kolla in, inte minst för de planscher på ordensdräkterna som kopierats i andra böcker. Länk återfinns på bloggens litteratursida.

Publicerat i Länktips, Uncategorized | Lämna en kommentar