Oscar II och Medaljören i Falkenberg

Det var planerad högtidsdag i Falkenberg när Mellersta Hallands järnväg skulle invigas 19 september 1886. Under noga planerat schema skulle tåget passera stationerna längs järnvägen, stanna och medföljande kungafamilj skulle hyllas av lokala toppar. Till slut kommer dagen för invigning, den kungliga vagnen stannar och Oscar II hoppar ut. Genast omringas han av borgmästaren, stadsfullmäktige, präster och andra betydelsefulla människor. Kungen hälsar alla och hamnar i samtal med ringen av folk. Men så får han se en äldre man stående för sig själv med några utmärkelser på bröstet. Då bryter han sig loss och går fram till mannen. Tidningarna älskade en god anekdot och händelsen har hamnat i flera varianter efter första artikeln. Men så här återger man dialogen mellan medaljören och kungen:

”Hvad är du för en? Hvilket regemente har du tjänat?” frågade konungen den gamle.

”Stadsfiskal här i staden, ers majestät”, svarade gubben; ”tjänat vid Kronprinsens husarer.”

”Kronprinsens husarer”, sade konungen förvånad, ”vid dem har du omöjligen kunnat få den där medaljen!” Konungen pekade härvid på svenska medaljen för tapperhet i fält, som med sin vackra lagerkrans prydde, jämte flere andra dekorationer, den gamle stadsfiskalens bröst.

”Nej, ers majestät”, svarade denne: ”jag var till fots då, som kommander-sergeant vid tredje danska förstärkningsbataljonen i slaget vid Fredrica, där jag blev mycket illa sårad.”

Konungen slog välvilligt veteranen på axeln och ropade på sina söner Oscar och Eugen.

”Oscar du”, sade konungen till sin andra son, ”här har du en gammal svensk man, som har den dekoration, som ingen af oss har och väl ej häller lärer någonsin ha utsikt att få.”

”Vi ha ej sådana tider, pappa”, svarade prinsen.

”Nej, det ha vi icke, och bevare oss Gud ifrån dem”, sade konungen; ”men ändå så alltid fägnar det mig högeligen, när jag ser någon bära denna vackra medalj.”

Prinsarna skakade hjärtligt hand med Fredricahjälten, och konungen slog honom ånyo på axeln, under det han leende såg på den reslige åldringen och mönstrade hans ännu lifliga drag.

”Men du, har jag ej sett dig förr en gång?” frågade konungen.

”Åh jo, ers majestät, när jag var vid husarerna, och så var det en gång under fälttåget i Danmark.”

”När var det, du?”

”Jo, ers majestät kom då som ung prins med någon örlogsman till Fyen. Vi voro en rätt stor del trupper samlade i en by, som ers majestät for igenom och då kom att fråga, om några svenskar voro där. Löjtnant Palle Rosencrantz, löjtnanten grefve Taube, fanjunkar Kastengren och jag gingo då fram. Ers majestät tog oss med till värdshuset i byn och bjöd oss ett glas det bästa som fanns. Vi hade en lång stund obeskrifligt roligt tilsammans.”

Nu erindrade sig konungen allt – det enkla värdshuset i byn, trupperna omkring, den glade och liflige Palle, som sedan hade så många äfentyr på slagfält i både Europa och Amerika, och sina öfriga gäster.

”Det är tretioåtta år se´n dess, sade konungen tankfull; ”hvad tiden kan gå! Ja, vi voro unga då!” Och konungen nickade farväl åt veteranen.

Peter Lindvall (1823-1891)

Vem var då medaljören texten handlar om? Jo, det är Peter Lindvall. Lindvall hade som furir vid norra skånska infanteriregementet gett sig ut som frivillig 1849 för att hjälpa Danmark under det Slesvig-holsteinska kriget. Oscar II hade inte haft tid att höra historien bakom medaljen, men en av journalisterna återvände för att dokumentera historien. Journalisten frågar om Peter Lindvall vill berätta om hur han fått medalj, vilket han går med på.

Men inte blir det någon så rasande rolig historia, ty kriget är nog ej så trefligt som i synnerhet ungt folk inbillar sig. De sårade de prisas, och dem hurrar man för och upphöjer dem till skyarne till en början, men sen ger folk dem fan, när de komma linkande med ett afskjutet ben. Min historia vid Fredericia var helt enkelt den att jag, efter att på våren ha bevistat en mängd träffningar i Slesvig, kom med 6:te brigaden från Als till Fyen. Brigaden samlades vid Lilla Belt utanför Streile om e.m. d. 5 juli, och vid 11-tiden om aftonen blefvo vi öfverförda till den belägrade till större delen nedbrända staden. Gatorna voro belagda med halm. Bomber och granater kreverade med kortare uppehåll, men mellan knallarne var det så förunderligt tyst. Intet kommandoord hördes. Natten var mörk, men mild och utan regn. De föregående dagarne hade det riktigt öst ned från himlen. Vid 2-tiden begynte armén marschera ur fästningen. Generaler och officerare gingo då omkring och sade, att i dag räknade Danmark på sina söner. I språngmarsch satte vi öfver broarne och voro så ute på fria fältet. Sjette brigaden anförd af de Meza, bildade avantgardet. Många minuter dröjde det ej, innan vi voro i full aktion med fienden. De danska kompanierna från armén på Als voro stora, nära 300 man i 3 plutoner. Jag tog befälet och opererade i mörkret efter omständigheterna under hastig eld och ofta kretsformering mot det fientliga kavalleriet. Vid 5-tiden på morgonen hade jag kommit så långt, att jag ej vågade mig längre utan ordres. Vi lade eller satte oss ned. Jag ville gerna ha en bit mat, men uppassaren med all den goda maten från Fyen var skjuten. En kamrat hade något i sin ränsel. Vi spisade af hvad som fanns med frisk aptit. Men plötsligt begynte jag kippa efter andan

-Är du skjuten, frågade kamraten deltagande.

Sannerligen jag vet hvad det är med mig, men det är svårt att andas, svarade jag, och kan ni tänka er, som jag då såg ned, ligger der en tillplattad kula framför, och en stor buckla var det i lifremmens plåt.

En af de Mezas adjutanter, svenske löjtnanten grefve Löwen kommer emellertid i sporrsträck öfver fälten. ”Hvar står 3:dje kompaniet af 3:dje förstärkningsbataljonen?, ropar han.

”Här äro skyttarne!”, ropar jag.

”Sväng genast af till vänster, hjelp till att storma närmaste redutt, marsch!”, befalde adjutanten.

Jag marscherade genast af med min styrka. Under vägen träffade vi en af kompaniets öfriga plutoner under löjtnant Thura. Vi hade ej sett hvarandra sen kl. 2. Både befäl och manskap jublade.

”Nu gäller det, vi skola storma redutten der, hurra!”, ropade löjtnanten och svängde entusiasmerad sin sabel.

Kring redutten slogs man ursinnigt. Det ville ej gå för afdelningar ur första och andra liniebataljonen att taga den. Snart veko de och kommo inpå oss, men stannade flykten, när vi i full ordning marscherade fram. ”Följ med”, ropade vi till folket. Och så bar det ursinnigt fram öfver hopar af döde. Alla de vikande rände nu åter framåt. Som en störtflod närmade vi oss redutten, från hvilken det formligen sprutade eld. I grafven tumlade jag öfver ända öfver döde, men hastigt åter upp och uppför bröstvärnet. En galning, som alltid på den tiden, var jag en af de första i handgemänget. Kolfslag och ett bajonettstygn tvärt genom ena låret slungade mig åter ned i grafven. Det blef mörkt för ögonen. Jag såg ingenting, men hörde väl kampen deruppe, ropen och skriken och om få minuter mina soldaters frenetiska jubelrop och sång. Redutten var eröfrad och segern vår.

Huru jag vidare hade det nere i grafven kommer jag ej rätt ihåg, men väl att jag frampå förmiddagen belf buren från slagfältet och äfven fördes samma dag till Fyen, der jag intog på lasarettet i Assens. Här måste jag vistas både länge och väl medan jag läktes. Ännu ej fullt återställd fick jag bref från min svenske regementschef med förfrågan , om jag kunde vara med vid kommenderingen i Nord-Slesvig, som då besattes af svensk-norska trupper. Jag reste genast. Senorna hade då så dragits sig samman, att det sårade benet var 3 tum kortare än det andra. Men det rättade jag till på hästryggen. När jag ridit några veckor der inne i det vackra, vänliga Slesvig, voro benen åter lika långa.

Ja så var hela den här lilla historien slut. Jag kan inte neka till att det icke i det hela taget var ett angenämt ungdomsminne, som jag alltid med en viss liten stolthet erinrar mig, ty se, mannen presterar sig dock ingenstädes så vackert som på slagfältet, han må än hovera sig annorstädes aldrig så gentilt.

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.