Nikolaj Maslov – Treptows Bronssoldat

masalov_02_01

Nikolaj Ivanovitj Maslov

Idag är det 70 år sedan Berlins kommendant sträckte vapen och världskriget var bara dagar ifrån slutet. I Treptowparken i Berlin påminner en staty i en av de stora parkerna/minnesplatserna eftervärlden om Sovjetunionens seger över nazi-Tyskland. Statyer över krigshjältar är inget uppseendeväckande i sig; det är ett inslag som återfinns i alla länder. Vad som är intressant med Treptowparkens är att soldaten inte fått äran efter hur många tyskar han dödat. Sergeant Maslov blev staty efter en humanitär insats eller nästan iallafall.

Tjazjinskijs lokala museum har fått äran att ta hand om Maslovs arkiv och utmärkelser. Där kan man följa hans krigsberättelse. När Tyskland anfaller så anmäler han sig frivillig och utbildas till granatkastarsoldat. Hans första kontakt med fronten är i mars 1942. Maslovs regemente är del av de stora inringningarna i Bryanskområdet och bara genom att slå sig ur lyckas man nå rätt sida av frontlinjen igen. Förlusterna är enorma och Maslovs regemente måste sättas upp åter en gång, nu under den legendariske general Chuikovs 62:a armé. I Stalingrad tog han del i de hårda striderna. Han blir sårad fem gånger under krigets gång, tre gånger svårt och två lättare. Efter övergången av floden Vistula blir han belönad med hedersuppdraget som fanbärare för 220 gardesinfanteriregementet, fanor på slagfältet var fortfarande en verklighet i Röda armén.

masalov_02_04

Maslovs utmärkelser i museet. Notera att hans Ärans orden 3 klass saknas.

trepMaslov hade överlevt fram till slutstriden i Berlin och fann sig vid Landwehr-kanalen bara ett stenkast från Riksdagshuset. Rödarmisterna ligger och väntar på att artilleriet ska öppna eld för att starta anfallet mot tyska linjerna. I tystnaden som uppstår hörs ett litet barn ropa på tyska: Mutter, Mutter. Sergeant Maslov går till sitt befäl och ber om tillstånd att hämta barnet. Han får sitt tillstånd, lämnar ifrån sig sin fana och beger sig ut i ingenmansland mot en bro där flickan finns. Under bron hittar han flickan vid sin döda mamma. Med barnet i stadigt grepp skriker han mot den egna linjen: Jag har barnet! Ge mig eldunderstöd! Tysta kulsprutan på balkongen! Maslov får det eldunderstöd han ville ha; hela fronten verkar öppna eld samtidigt. Framme vid de egna skyttegravarna lämnar han ifrån sig barnet, tar sin fana och inväntar anfallet. En historia med medkänsla och tapperhet, man förstår att propagandisterna vattnades i munnen över den.

Men som så många andra sovjetiska berättelser så har även denna flera bottnar. Det Maslov hade gjort inspirerade skulptören Jevgenij Vutjetitj (som även gjort bl a ”Svärd till plogbillar” utanför FN-huset och järn-Felix som stod framför Lubjanka. Skön blandning.). Anekdoter säger att den första idén till monumentet var en stor Stalin i rollen som Europas befriare. Vid presentationen av förslagen blir Stalins kommentar: Är det inte tillräckligt med den här mustaschen? Så får han se skissen av Vutjetitjs soldat-befriare med barnet i famnen. Det blir bra, men byt ut kulsprutepistolen mot ett svärd som krossar hakkorset. Det är mer symboliskt och står sig över tiden, menade diktatorn. Med ett klartecken för soldat-befriaren så måste skulptören sätta sig i arbete. Vutjetitj hade varit i Berlin och träffat den verklige Maslov, men verkar inte ha varit riktigt nöjd med hans propagandistiska kvaliteter. Vid en idrottstävling i Berlin sommaren 1947 hittade han sin urtyp för soldat-befriaren: Ivan Stepanovitj Odarchenko. Det är alltså Odarchenko som stått modell för statyn, stadens kommendant hade en dotter som delvis varit förlaga för barnet.

lika

Lika som bär?

Nikolai Maslov hade demobiliserats och återvänt hem efter kriget. Han hade inte kunnat återgå till jordbruksarbetet pga sina krigsskador och arbetade ett tag vid det lokala daghemmet.  Hans insats i kriget var inget han talade om och ingen frågade heller efter dem. Det förändrades med tjugoårsminnet av krigsslutet. I samband med segerfirandet 1965 blev en mängd rödarmister som var inblandade i slaget om Berlin tilldelade titeln Berlins ”ehrenbürger” (hedersmedborgare); en av dessa var Nikolai Maslov. Tiden som hedersmedborgare blev dock bara 27 år. När muren föll så försvann landet som utnämnt Östberlins hedersmedborgare; vilket innebar att de flesta ströks från det enade Berlins lista över hedersmedborgare.

Som avslutning skänker jag en tanke till Trifon Lukjanovitj som också räddade ett tyskt barn från ingenmansland. Skillnaden med Maslov är den att Lukjanovitj aldrig kom hem utan avled av sina sår några dagar senare på sjukhuset. Är då alla dessa berättelser om hjältemod och självuppoffring sanna? Vi vet att bra propaganda aldrig dragit sig för alternativa sanningar om målet var rätt. Men är då allt sovjetiskt eller ryskt lögn? Knappast. Arkiven kryllar av handlingar som aldrig varit ämnade för offentlighetens ögon, men som nu kan läsas online. Här finns otaliga historier som aldrig kommit fram och andra som kastar nytt ljus på gamla. Troligen har Maslov och även Lukjanovitjs handlingar fått finna sig att omstöpas i ”rätt form” av ideologiska krafter. Men att automatiskt tro att allt som kommer från öst är lögn – det är nog den största propagandan.

berlin

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Arkiv, Medaljörer och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.