Seger över Tyskland-medaljen

vict

Kan det vara värt att samla en medalj som ALLA fick? 16 miljoner innehavare (drygt räknat). Svaret är förstås – JA! Medaljsamlandet skiljer sig, som jag skrivit många gånger, ifrån numismatiken där ett bra typexemplar räcker. För faleristikern är alla medaljer individer, vissa tyvärr utan kontakt med sin historia. Det är det som gör att man kan samla sånt som den sovjetiska medaljen för seger över Tyskland i tusental utan att vara ”färdig” eller ha en komplett samling. Eller medaljens dokument kanske är mer korrekt att skriva. Mer om det längre ner…

Många oinsatta tänker sig sovjetiska veteraner som skrattretande julgranar med medaljer hängande på alla lediga tygdelar. Men det är en falsk bild. Direkt efter kriget var det inte många, sett till mängden soldater, som kunde visa upp något mer än just medaljen segern över Tyskland. På det viset är instiftandet av den genial. En symbol som ger alla bärare del av äran i den händelse som mer än någon annan definierade Sovjetunionens självbild. Med tiden kom händelsen att bli en av rätt få odelat ljusa punkter för landet och firades ofta. Flitigt firande med jubileumsmedaljer gjorde att bröstet blev tyngre och tyngre ju längre tiden gick för veteranerna.

segerEn medalj som tillverkats i så många exemplar har naturligtvis olika varianter. (Vill man gräva ner sig i dessa rekommenderar jag varmt mondvor.narod.ru , trots att det är sparsamt mellan uppdateringar.) En tumregel är att en pålödd ring är första varianten och de med ring som del av medaljen senare. En regel som även fungerar med försvar, intagning och befrielsemedaljerna från kriget. Men som alla regler är den ingen garanti mot förfalskningar, bara en riktlinje.

Till vänster syns Winkmanns medalj som delades ut 1975. Det  syns tydlig hur ringen är del av medaljdelen, en typisk sen upplaga.

segermedEn artilleriofficer ca 1948. De enda utmärkelser han har att visa är segermedaljen, 30-årsjubileumet av Röda arméns grundande och ett märke som visar att han studerat vid militärskola. Ingen av dem talar om vad han gjort under kriget. Hade vi kunnat titta på hans urkunder var det en annan historia. Då, med lite tur, hade hans krigstida förband varit ansvarig för utdelandet. Det betyder att vi kunde få en utgångspunkt för vidare grävning. Men ibland är dessa dokument något som först senare kommit ikapp veteranen. Sena dokument är då alltid utdelade av den lokala militärförvaltningen, som gorvoenkom och övriga. Allt som kan sägas då är var veteranen bodde när han/hon fick medalj.

segerdokDokumentet ovan är kanske lite prydligare än de flesta, men det är inte det som skiljer det från mängden. Jevgenia N. var kvinna och därför lite ovanligare medaljmottagare än flertalet. Men många kvinnor tog del i kriget och det är inte heller därför dokumentet är intressantare än de flesta andra. Vad som gör pappret historiskt intressant är att Solomon Milshtein signerat. Namnet ringer nog inga klockor för allmänheten trots att många hört namnet på hans arbetsplats tidigare: NKGB.

Milshtein var född i Vilnius men hamnade i Georgien som TjeKa-arbetare. På plats lärde han känna en känd person: Lavrentij Beria. När Beria kom till makten 1938 så skickade han efter Milshtein till Moskva. I den intrigerande varggrop som Kreml var ville man ha lojala män på rätt positioner, när föregångarna hade avrättats.

milstein_s_r

S.R. Milshtein. Bilden från det bästa NKVD-KGB etc stället på nätet: http://shieldandsword.mozohin.ru/personnel/milstein_s_r.htm

Innan kriget har han diverse ansvar som timmerindustin och transporter. När kriget börjar hamnar Milshtein på platsen som chef för kontraspionaget, OO – det som senare blir smerch (död åt spionerna). Men tydlig fallenhet för järnvägstransport gör att han hamnar som chef vid NKGB:s 3:e direktorat, med ansvar för transporter. Det är här han skriver under Jevgenias dokument, kanske hon arbetar på kontor i Ljubjanka.

Delaktig i Katyn, delaktig i deporteringen av balkarer (ett kaukasiskt folk) och mycket annat som skulle hålla domstolen i Haag med arbete länge. Utan att direkt ha dödat någon hade Milshtein blod på sina händer. Men i Milshteins fall kom synden att straffa sig själv. I samband med Berias arrestering togs också Milshtein i förvar, juli 1953. I rättegången som följde blev han dömd enligt lagparagraf 58-1b, förräderi utfört av militär personal. Straffet som dömdes för brott mot §58-1b var alltid dödsstraff. Han satt sedan fram till 14 januari 1955 då han avrättades genom arkebusering. Han har, föga förvånande, aldrig blivit rehabiliterad.

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Medaljer och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.