Hundar och Mordbränder

medaljBlogg brukar gräva i litteraturen efter omnämnande av utmärkelser. Det ger förstås ingen information om verkliga mottagare men kan ge en bra insyn hur samtiden tänkte. Om inget annat så är det ju aldrig fel att ta del av kulturarvet, med en medaljvinkel.

Den följande texten är skriven av Victoria Benedictsson (1850-1888) i Folklif och småberättelser, titeln är Kamrater och handlar om lagårdskarlen Truls Jonasson och hans hund Fältman. I inledningen så räddar Jonasson och Fältman ladugårdens besättning från en mordbrand. Deras hjältedåd ska senare belönas i kyrkan, med en Pro Patria för långvarig och trogen tjänst. Bortsett från den uppenbart konstnärliga friheten i den, något märkliga, kombinationen så är det en kul tidsbild.

Branden har utspelat sig och nu är Jonasson, med Fältman bredvid, i samspråk med klockaren utanför kyrkan. Jonasson vill ha hunden med sig in i kyrkan, eftersom den varit så betydande för att branden slutat någorlunda väl. Klockaren tycker det är otänkbart men ska fråga prästen som kommer förbi.

Fältman och hans herre drogo sig vördnadsfullt
tillbaka, men klockaren blef stående på trappan.

»Här är Truls Jonasson, han, som skall ha
medalj i dag; och han vill taga hunden med sig
in, men det kan naturligtvis inte gå an?» sade han
då han helsat.

»En hund? Nej, käre Truls Jonasson, det kan
man inte», sade kyrkoherden och log öfverseende.

»Han gör inte en mask för när.»

»Men man brukar inte ha hundar i kyrkan.»

Det var precis samma argument, som Truls
Jonasson sjelf användt, men han tyckte förmodligen
att det icke borde gälla män och män emellan, ty
han vidblef med en slättbos hela envishet:

»Han säger inte ett muck.»

Och Fältman såg så menlös ut, att man rent af
måste anse honom för ett vidunder af förställnings-
konst, om han ändå kunde ha ondt i sinnet.

»Ja men på sjelfva juldagen! Nej, kära Truls
Jonasson, det går inte.»

»Ja men inte står jag och tar tack och beröm
för allting, när det var han som gjorde’t! Så då
kan det vara det samma med medaljen.»

»Inte kan det vara Truls Jonassons mening att
gå ifrån alltihop?»

Truls Jonasson stannade och vände sig om.

»Kan di ta mig?» sade han.

Han menade kronobetjeningen.

»Nej, naturligtvis inte!» svarade presten, förvånad
öfver en sådan fråga.

»Ja då kan nå’n annan ta medaljen, för jag vill
inte ha’n.»

Den gamle gaf sig i väg, och Fältman följde
med, utan att han behöfde hvissla på honom ens:
han hade ingen smak för presterskap och kyrka.

»Spring efter honom och säg att han får ta hun-
den med, om han kan gömma honom bakom bän-
karne och ansvara för att han håller sig tyst.»

Klockaren lydde tillsägelsen, och de två vände
tillbaka.

Ryktaren och hunden följer sedan gudstjänsten för att få sin belöning. Vid den här tiden var det vanligt att medaljer delades ut efter söndagens gudstjänst. Alla i trakten var samlade och kunde få sig en predikan om arbetsmoral och rättfärdigt uppträdande. Så även Jonasson.

Efter gudstjensten höll presten ett tal till tjenare
och husbönder, trädde derefter för altaret och kallade
fram »ryktaren Truls Jonasson, åt hvilken sällskapet
Pro patria skänkte sin stora silfvermedalj för lång-
varig och trogen tjenst». Och gamle Truls lydde
kallelsen, på en gång skamfull och stolt, allt folket
stimmade, skockade sig och sträckte hals för att få
se honom, och der stod han framför skranket.

Af de granna orden och af Pro patria och allt
det andra förstod han ingenting, men han förstod
att det var en hedersdag, och att Fältman var med,
och att Sara nu ändtligen fick se, att man ändå
kunde bli ansedd för något, fast man var bara ryk-
tare, och han var glad att inte behöfva stå der
ensam på kyrkogolfvet inför hela menigheten: han
kände någon, som tryckte sig in emot hans knä-
veck, varm och mjuk. Och så hade han en oklar
tanke på gräl och stränghet, och ett värmande
minne af den tysta foderladan och en kall nos, som
bökade bakom hans öra i den tryggaste, tillgifnaste
vänskap, och det stod tårar i de stela torskögonen,
när presten fäste den hvita medaljen på den mörk-
blå vadmalströjan, och ingen kunde säga att Fält-
man uppförde sig annat än anständigt.

 

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Medaljörer, Uncategorized och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.