Är Din Medalj Din Egen Eller Någon Annans?

Rubriken kan låta märklig eftersom medaljer delas ut och per definition tillhör den som tar emot den. Men, vad händer när mottagaren går bort eller säljer sin egen belöning?

I Sverige är många säljare öppna med namngravyrer på medaljens frånsida. Det ser jag inget fel med, så länge man äger det man säljer. Medaljen är ett historiskt föremål och bör inte behandlas annorlunda än antikviteter, mynt mm. Vissa ser det inte så. I flera fall har jag sett att säljaren suddar ut namn på bilden. Kanske det är överdriven respekt till privatlivet eller i värsta fall häleri. Om det inte är olagligheter så antyder det en märklig sak – att det inte skulle vara OK att sälja medaljer.

Svensk lag tillåter försäljning av medaljer. Därför måste det vara en oskriven regel att man inte ska sälja sin medalj som gör att bilder suddas och ibland själva gravyren. Det kan vara besläktat med det faktum att personliga papper sällan kommer ut till försäljning. Folk vill inte ha släktens namn ute i omlopp på blocket/tradera….. fast heller inte behålla föremålet. Medaljer är ju personliga och du har rätt att göra vad du vill med dem. Sven Wolter grävde ner sin på kyrkogården; vilket var hans fulla rätt, fast jag tror inte det blir något träd av det Litteris et Artibus-fröet.

Som samlare ser jag alla medaljer i samlingen som mina egna. Jag har aldrig mörkat eller suddat ett namn på bilder jag lagt ut på nätet. Alla föremål i samlingen är ärligt inköpta och alla föremål i samlingen hanteras med respekt; fast kanske inte med samma uppmärksamhet. De symboliserar en enskild händelse eller ett helt arbetsliv i andra människors liv. Symboliken är också det som ställer till det för många. Kan man sälja en medalj som farfar/morfar fått från kungen? Svaret är förstås: Ja, utan problem. Varför ska en medalj som inte betyder något för ägaren fylla ut byrålådan? Är det inte bättre att den hamnar hos någon som uppskattar den? Vilket val hedrar din släkting mest?

Det är så jag som samlare resonerar. Motpolen till detta är de som ser medaljen som något större än människan. Då styr inte vem som äger en medalj utan vem som har blodsrätten till den. Jag syftar då på alla de som vill ”återlämna” medaljerna till sin ”rättmätige” ägare. Både i USA och Australien är detta en verklighet. Bägge länderna har återlämnare som letar upp släktingar till medaljören och lämnar över ”borttappade” medaljer. Dessa medaljer anses utan undantag kommit ifrån dess ”rättmätige” ägare på oklara grunder, underförstått oriktiga. Missförstå mig rätt, vissa medaljer kommer nog till rätt händer genom verksamheten. Men har man som medaljör ett ansvar att alla efterlevande ska behandla ens medaljer som en relik? Hur många skulle säga nej till en person som dyker upp med en påse gratis medaljer och lokalpressen i hasorna? Till hugade svenskar som vill börja lämna tillbaka svenska medaljer så kan jag upplysa om att min anfader distinktionskorpral Lyckmans Svärdsmedalj är försvunnen…

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Samlande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.