Den Allvarsamma Medaljen

Först en liten ursäkt till Hjalmar Söderberg för rubriken. Men inlägget kommer faktiskt att behandla en del från just Den allvarsamma leken, nämligen samtalet om Ibsens utmärkelser. Utöver att vara god litteratur så är det även inbakat en övning i källkritik. Viralgranskning för 100 år sedan…

Stjärnblom pratar med Freutiger och av en händelse ser de Snoilsky, den svenske diktaren, vilket startar en dialog.

Jo visst. Här skall du en historia, om du inte redan har hört den. Ibsen fyllde något för några veckor sedan sjutti eller åtti år eller hvad det nu var, och gjorde sin kallade »storkorsturné» till brödraländerna: först till Köpenhamn, där han blef storkors af Dannebrog och hyllades med fackeltåg och fester och tal och söp sig full, sen till Stockholm, där han fick Nordstjärnans storkors och hyllades med galaföreställning och fester och tal och söp sig full. En förmiddag gjorde Snoilsky visit hos honom Grand Hôtel. Han fann honom sittande vid ett bord, och bordet lågo storkorsen utbredda med alla tillbehör. Han satt och såg dem med sina bistra och allvarsamma ögon. »Ja, kära Henrik Ibsen,» sade Snoilsky, »du är visst af alla skandinaviska diktare den som har fått mest af den där sorten.»
»Jeg vil mene det!» svarade Ibsen.

»Utom möjligen Oehlenschläger,» fortsatte Snoilsky. Ibsen rynkade ögonbrynen. fick Snoilsky se storkorset af S:t Olaf, som låg bordet bland de andra. »Ja, det är ju sant,» sade Snoilsky, »Oehlenschläger kunde ju inte ha S:t Olaf.»

»Nej, jeg vil mene det!»

Snoilskys räddning från Ibsens ogillande kanske grundar sig på att den danske dramatikern Oehlenschläger dött tre år efter St Olov instiftats och inte hunnit belönas. Ibsens svar är väl kanske mer grundat i hans självförtroende. Hur som helst noterar Stjärnblom att det var inte första gången han hört historien och att den troligen är en skröna. Freutiger blir lite stött av att ha blivit avfärdad som en spridare av osanna anekdoter. Hans vän ger då den här utläggningen om varför berättelsen har brister.

Godt. Snoilsky kommer in. Enligt din version sitter Ibsen kvar vid bordet och stirrar sina ordnar. Men det är helt enkelt otänkbart: han skildras enstämmigt som en ytterst formell och ceremoniös gammal herre också han är full, och det var han ju inte vid det här tillfället. Att han skulle ha behandlat Snoilsky, som han kände sedan urgamla tider i Rom, med den minsta ohöflighet, är otänkbart. Han har alltså rest sig, gått honom till mötes och sagt »god dag» eller något annat. Hans ordnar ligga bordet, kanske af en tillfällighet de skulle kanske just packas ned i en koffert. Snoilsky tar fatt i dem som närmaste samtalsämne, talar lite lätt och halft skämtsamt, Ibsen svarar sitt »jeg vil mene det» troligtvis också litet skämtsamt och ironiskt menadt, men med sin tyngre naturs tyngre betoning..

Samtalet avbryts och vi får aldrig upplösningen. Texten ger mig lite Seinfeldt-vibbar, med den skillnaden att jag gillar Söderbergs text. Mycket prat om egentligen ingenting, men med en viss finess. Åtminstone i det ena fallet.

Fler svenska klassiker i fulltext finns här: http://litteraturbanken.se/

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den Allvarsamma Medaljen

  1. Pingback: Ibsens Utmärkelser | medaljBlogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.