Den siste medaljören – Tapperhet till Sjöss

Dyrssen Gustaf #2

Gustaf Dyrssén. Bilden från SVAR.

I ett land med en lång sammanhängande tid av fred måste de militära yrkesmännen ta sig utanför landets gränser för att skaffa sig erfarenhet. Under 1800-talet var det gärna de stora militära föregångsländerna som drog, för flottan betydde det England. Det var dit som Gustaf Dyrssén sökte sig. Det var också i the Royal Navy som han skulle bli mottagare av medaljen tapperhet till sjöss (TtS). Men den historien börjar i pyramidernas land.

Egypten hade 1881 hamnat i ett turbulent läge. Den motvillige och viljesvage Kediven Tewfik Pasha hade genom engelskt ingripande ersatt sin far Ismail Pasha. Fadersarvet bestod i en bankrutt stat som skakades av inre spänningar. Den ekonomiska situationen hade tvingat kediven att sälja sina aktier i Suezkanalen vilket gjorde engelska intressen till huvudägare. De inre spänningarna kom från en arméofficer Ahmad Urabi som ville störta den väst-köpte Kediven, eller åtminstone minska hans makt. Ett av hans slagord ”Egypten åt egyptier” bådade inte gott för kanalbolagets aktieinnehavare.

 För att visa sitt stöd till ”sin” kediv skickade både England och Frankrike varsin eskader med krigsfartyg till Alexandria, där kediven befann sig. Man ville visa sin makt, om nu egyptierna skulle få för sig att bli mer självständiga.  Den militära upptrappningen fick nog många i staden att tänka på hur fransmännen tagit Tunisien året före.

Det västerländska ingripandet i egyptisk politik sågs inte med vänliga ögon i Egypten. Stämningen på gatorna blev mer och mer anti-väst och ropen ”Död åt de kristna” hördes allt oftare.  Den 11 juni 1882 bröt så helvetet ut för alla européer i Alexandria. På given signal, en falsk begravningsprocession genom staden, gav sig pöbeln på alla västerlänningar de kunde hitta. Militärpolisen och soldater i staden tog aktiv del i mördandet eller bara uppmuntrade folket att döda. I det kaos som rådde på gatorna var några officerare på permission från sitt skepp HMS Superb. En i den gruppen var svensken Gustaf Dyrssén. Ungefär klockan 6 på eftermiddagen träffade de på den aggresiva folkmassan och flydde. Först försökte man få skydd vid en polisstation men vägras inträde. Därefter tar man sig till danska konsulatet som erbjuder skydd. Men de är ju militärer och deras skepp ska lägga ut klockan 7. Istället för att stanna i säkerhet ordnar man en vagn för att ta sig till hamnen. Drygt halva vägen går det bra. Nära skjuter dock inga harar och vagnen finner sig snart omgiven av vrålande och skrikande människor som börjar slå dem med sina ”naboot”. Mr Pibworth i gruppen sticks av en kniv, ett dödligt sår visar det sig. Han lämnas och resten av gruppen springer under slag ner mot hamnen. egyptDyrssen klarade sig till slut tillbaka till HMS Superb, en krigsmaskin på 620 mans besättning och åtta st 18 tons och fyra 12,5 tons kanoner.

Tiden efter upploppet evakuerar västerlänningarna sina medborgare, bl a Sverige (på amerikanska skepp) som delar ut ett par unika medaljer för detta. Men morden av européer och den tappade respekten måste återställas på något sätt. I engelska parlamentet klagade en ledamot att de brittiska medborgarna hade slaktats inom räckvidd för flottans kanoner. Den engelske flottans befälhavare Seymour, som själv knappt undkommit upploppet, skickade ett ultimatum att egyptierna skulle sluta förstärka sina befästningar i hamnen. Om man inte skulle sluta så var britterna tvungna att öppna eld. Ultimatumet bemöttes med förvåning. Forten i hamnen har inte förstärkts meddelade de egyptiske befälhavaren. Seymour svar blev: avrusta omedelbart inom utsatt klockslag, kl 7 den 11 juli, eller så kommer vi öppna eld. Det sista svaret från land löd att man önskade goda relationer med Storbritannien, var redo att avrusta tre kanoner som tecken på god vilja och skulle Seymour ändå öppna eld var det hans ansvar och han ensam var skyldig till aggressionen.

Amiral Seymour kan nu se till den militära delen efter de diplomatiska trådarna var avklarade. Han beordrar sina skepp att lägga sig i position. När klockan slår 7 öppnar HMS Alexandra eld mot fortet Ras-el-Tin. Det är startskottet för de andra skeppens artilleri att under över tio timmar ösa granater över de egyptiska forten. Under bombardemanget avlossade HMS Superb 411 st granater mot forten. Skeppet klarade sig inte oskadd ifrån slaget utan räknade fjorton träffar i olika storlekar. Men de engelska förlusterna är små, 6 döda och 27 skadade. På egyptisk sida räknas de döda runt 700 st. Engelska källor berömmer de egyptiska soldaternas mod att under så hård artillerield stå vid sin post.

 Här kan man se hur staden såg ut efter granater och brand. http://digitalcollections.aucegypt.edu/cdm/ref/collection/p15795coll9/id/109

I det engelska parlamentet summerar ledamoten Henry Richard hela händelsen så här:

 Jag märker en man snokande runt mitt hus med uppenbara kriminella uppsåt. Jag skyndar mig att låsa och bomma min dörr och barrikadera mitt fönster. Han säger då att det är en förolämpning och hot mot honom varpå han slår sönder min dörr och deklarerar att det endast är en handling i rent självförsvar.

 Richard var mot vad han beskrev som en militär insats till hjälp för kanalbolagets aktieägare. Men hans protester var bara tomma tunnor och Egypten hamnade under engelskt inflytande fram till efter andra världskriget.

AM.063730

Tapperhet till sjöss. Inte Dyrsséns exemplar. AM-samlingar.

 Året efter bombardemanget fick Dyrssén tillåtelse av K.M. att bära sin engelska medalj och det man kallar ”orden Khedivens stjerna” på uniformen. Trots att man kallar den orden i de militära rullorna så är det en egyptisk fälttågsmedalj, en egyptisk motsvarighet till den engelska. Kanske är det formen som orsakat förvirringen. För sin insats vid Alexandria fick han förstås också medaljen för tapperhet till sjöss, en av bara fem stycken utdelade efter 1814. Medaljen utdelades 1886.

Men varför måste Gustaf Dyrssén vara den sista medaljören? I bestämmelserna står det att Sverige ska vara i krig för att TtS ska kunna utdelas. Det är ett snålt tolkande av bestämmelser som bröts redan 1836 när medaljens nära släkting TiF delades ut till kapten Kalling (Det är sant, han hette så 🙂 ) för krigsinsats utomlands. Totalt fick 42 svenskar som utfört krigsbedrifter medaljerna TtS eller TiF utan att Sverige var i krig. Undantag finns det alltså gott om. Varför ska vi då inte kunna dela ut den idag?

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Medaljörer, Medaljer och märktes , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Den siste medaljören – Tapperhet till Sjöss

  1. Christian skriver:

    Tack för en intressant uppskriving.
    Det är förövrigt skam att tapperhetsmedlajerna inte fortfarande utdelas. Torsten Stålnacke hade varit en utmärkt kandidat för att vidarföra denna trevliga svenska utmärkelse.

    • medaljBlogg skriver:

      Väl bekomme!
      Stålnackes vasamedalj är en av de underligaste utdelningar i modern svensk utmärkelsehistoria. Om jag skulle hitta något nytt att tillföra hans historia är han definitivt ett ämne för ett inlägg.

      • Christian skriver:

        Stange indeed. ”Allmänt medborgerliga förtjänster” kan inte riktigt tycka det var ett lämpligt val av förläning.
        Trevligt att han hann ta emot för ”Sårade i strid” innan han gick bort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.