Den, som vill vara grann, han måste pina skinn!

0002.5.png

www.runeberg.org Ljunggrens skildring av kriget i Finland 1808-9 kan läsas där.

Carl Johan Ljunggren hade tuggats på slagfältet vid Leipzig men spottats ut igen. Han var en av de som klarade sig med livet i behåll, fast den franska kulan skulle han ha i kroppen resten av sitt liv. Men det vore nog bäst att börja berättelsen från början. Vem var Carl Johan Ljunggren?

Carl Johan Ljunggren föddes i Vadstena men växte upp i Stockholm. Redan som 11-åring skrivs han in i konstakademin för att studera de sköna konsterna. Men det var krigarlivet som drog mer än konstnärens, fast tecknartalangen skulle komma väl till pass. 1808 hade han deltagit i kriget mot Norge och därefter tagit del av de flesta större drabbningar i Finland 1809. Under slaget vid Oravais hade Ljunggren utmärkt sig och belönats med guldmedaljen tapperhet i fält.

När Sverige åter var i krig mot Napoleon var Ljunggren med igen. Fram till slaget vid Leipzig hade det svenska infanteriet inte gjort mycket mer än att marschera och marschera. När tiden var inne för krigshandlingar skickade kronprinsen heller fram ryssar och preussare. Reservplatsen föll inte de ärehungriga officerarna i smaken. Så nära men ändå så långt ifrån. Tiden blev till slut mogen för att låta de svenska trupperna ta del i slakten, i måttlig mängd. Karl Johan ville ha sina egna trupper intakta för att genomföra ”överförandet” av Norge från Danmark. Sen var det ju en säkerhet att inte alltför aggressivt gå mot Napoleon, om han skulle vinna…

Den 19 oktober 1813 var tiden rätt för de svenska jägarna. Napoleon var slagen och i reträtt, risken att svenskarna skulle förstöra eller riskera något var liten. Kronprinsen tillät dem att ta del av stormningen av staden, som hölls av de ”franska” eftertrupperna (till etnicitet mest tyskar och polacker). Svenskarna sattes in vid Grimmaische Tor (Grimmaiska porten/Grimmaporten, den östra stadsporten). När de rycker fram mot stadsporten möts de av den första anfallsvågen, preussare som slagits till flykten och en förvarning om vad som skulle komma. Preussarna hade motats bort av franska kanoner som rensade gatorna med druvhagel. Innanför stadsporten fastnar också det svenska anfallet i ett regn av vinande kulor och vrålande kanoner. Ett par svenska kanoner fördes fram och de franska försvinner i slagets köttkvarn. De svenska jägarna, fyra bataljoner, rycker framåt längs gatorna men fastnar ännu en gång under beskjutningen från fönster och hustak. Bara en förstärkning av ytterligare en svensk jägarbataljon och fem ryska bataljoner förde anfallet framåt. Segern var vunnen.

grimma

Grimmaporten sedd utifrån. Läs gärna Ljunggrens egen skrift: Minnes-Anteckningar under 1813 och 1814 Årens Kampagner […]

Ljunggren hade lyckats komma genom den första hindret och rusade över ett torg in på en ny gata. Där var beskjutningen lika häftig som den tidigare och han träffas bakifrån i vänster axel. Avsvimmad vaknar han och får hjälp att ta sig tillbaka till de svenska trupperna för att plåstras om. Slaget var slut för honom och nu väntade den långa återhämtningen.

Död, krig och militärhistoria men hur kopplas det konkret till medaljer och ordnar? Jo, Ljungberg skriver i sina minnesanteckningar om hur han ligger sårad och återhämtar sig.

Man berättade, att hela kistor med utländska ordnar anländt till högqvarteret, för att utdelas bland de Svenskar, som deltagit i slaget. Man lyckönskade mig på förhand såsom en af de sjelfskrifna riddarne. Hvad var naturligare?… Jag såg redan i andanom mitt bröst så glänsande och gladdes deråt, ty man är ännu barnslig vid 23 år! Vi voro ganska få med anspråk på belöningar, och dessa dekorationer utdelades af en man, som hade sina krigsförtjenster att tacka för sin egen upphöjelse! Hans alltid visade välvilja för soldaten var ju en tillräcklig borgen, att han skulle värdera en soldats spillda blod! Och dessutom var han min öfverste, i kraft af sitt chefskap för Lifregimentet. Huru skulle jag kunna bli förbigången? — Men jag förstod icke den tiden, att förtjenst bedömes med andra ögon från samhällets högre ståndpunkter än från de lägre, att ordnar för krigsbedrifter bortgifvas, icke efter den andel man haft i striden, utan efter den grad man innebar i hofynnest ! — Vare härmed huru som helst, så blef jag utan; jag fick åtnöja mig med den kula, hvarmed Fransmännen dekorerat mig!

Ljunggren skickades på tillfriskning och träffar senare kronprinsen i Aachen som förvånas över att Ljunggren inte fått en Svärdsorden. Men tillägger Ljunggren – utan att låta honom öka det talrika antalet riddare. Krigandet är inte slut för man blivit sårad utan han kommer tillbaka i tjänst lagom till kriget i Norge. Där, skriver han, han aldrig kommit närmare strider än de skott som avlossades vid en begravning av svenska soldater på Fredriksstad kyrkogård. Något förvånad blir han därför när han utses till riddare av svärdsorden. För sent för Leipzig och något oförklarligt om det var för Norge-fälttåget, konstaterade han. En sak som dessutom ställde till bekymmer eftersom det kom till vissa ordensavgifter innan man blev dubbad riddare. Det var oplanerade utgifter för hans magra budget, fast egentligen rätt välkomna sådana om man läser mellan raderna. Ljunggren löste ”problemet” genom att betala och hänvisa till ett ordspråk: Den, som vill vara grann, han måste pina skinn!

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Ordnar, Svärdsorden och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.