Ludwig Winkmann – Rödarmist, Del 2

Ludwig Winkmann letade sig fram efter någon att ge sig fånge till. Det gick så där. De första sovjetiska soldater han träffar på gör sitt bästa för att skjuta skallen av honom. Winkmann flyr och hittar till slut två rödarmister på en hästkärra längs en skogsväg. Han lägger ned sitt vapen och ger sig. Efter transport uppför befälshierarkien träffar han en major som hälsar honom på tyska med orden ”Sei mir gegrüsst, genosse” (ung. var hälsad kamrat). Efter förhör får Winkmann frågan om han vill kämpa i ledet. Det vill han.

attest

”Attestat” över de persedlar Winkmann fått ut från specialskolan.

I staden Zjytomir har 1:a Ukrainska fronten sin ”specialskola” där eleverna får lära sig målen för det sovjetiska partiet och det tyska, en skola för att tänka ”rätt” kort sagt. Den 10 juni är han färdigutbildad och skickas till 302:a divisionen, 60:e armén. Här blir Winkmann propagandist vid fronten. Arbetet vid fronten gick ut på att via högtalare försöka få tyska soldater att komma över till den ryska. Det var inte ett ofarligt arbete. När tyskarna träffade på sådana propagandister brukade man försöka peppra dem med granater. Just detta råkade Winkmann ut för 25 juni 1944 (15 dagar efter ankomst!) och han sårades av granatsplitter.

På fältsjukhuset opereras han under natten och läggs i en sal med andra sårade. Det ligger en Fritz här, började man viska mellan patienterna. Nästa morgon tog han på sig sin sovjetiska uniform och noterade deras häpnad. Från den dagen, skrev Winkmann, var jag inte en Fritz utan kallades Ludwig.

Återställd anmälde sig Winkmann igen frivillig till fronttjänst. Denna gång hamnade han vid 246:e divisionen, 60:e armén, och striderna i den sk Weichselbogen (Weichselbågen). Trots att striderna var hårda gjorde besöket vid det befriade Auschwitz störst intryck på honom vid den här tiden.

Propagandaverksamheten fortsatte in i Tyskland där Winkmann fann sig framför Breslau. Staden hade förklarats fästning och skulle precis som Tarnopol försvaras till sista man. Sovjetiska ledningen gjorde bedömningen att det vore läge att låta tyska antifascister slåss med vapen i hand. Anledningen var troligen rent politisk eftersom antalet tyska antifascister var lågt och infanterister fanns det gott om i Röda armén. Vad som än låg bakom var resultatet att Winkmann och ca 80 kamrater hamnade i skyttegravarna. De var alla utexaminerade från samma specialskola som Winkmann. När de tillfrågats om de var redo att med vapen befria Breslau svarade alla ja. Minnet av Auschwitz var färskt.

Tanken var att de skulle storma de tyska skyttegravarna i tyska uniformer med röda armbindlar. Sagt och gjort anföll man de tyska ställningarna under kvällen 5 maj. Striderna fortsatte fram till morgonen innan man fick retirera. Deras reträtt följdes av Röda arméns seger följande dag. Efter Breslaus fall tog kriget slut tre dagar senare (enligt rysk räkning). Men tiden i uniform fortsatte till 6 juni för Winkmann. Nämnda datum släpptes han ur sin tjänst vid 1:a ukrainska fronten och gick vidare mot att bygga upp det sönderslagna Tyskland till en socialistisk utopi. Livet som DDR medborgare blir också den tredje och avslutande delen av Ludwig Winkmanns berättelse här på bloggen.

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Medaljörer och märktes , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ludwig Winkmann – Rödarmist, Del 2

  1. Pingback: 70 år sedan Auschwitz befriades | medaljBlogg

  2. Pingback: Seger över Tyskland-medaljen | medaljBlogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.