2:a Världskrigets Svenska Actionhjältar #1

Nej, rubriken är inte ironisk eller ens osann. Andra världskriget producerade åtskilliga svenskar som utförde häpnadsväckande saker i strid, på bägge sidor. Huvuddelen av de svenskfödda  krigarna slogs i Förenta Staternas armé och tilldelades mängder av bärbara utmärkelser av olika grader. En av dessa tilldelades USA:s högsta militära ärebetygelse, the Medal of Honor (MoH). Hans namn är Eric Gunnar Gibson och föddes 3 oktober 1919 i Nysunds församling, Värmland.

 Gibson hade snott värvning redan i februari 1941, långt före USA blev indraget i striderna. Kanske ville han slippa arbetet på slakthusen i Chicago eller skynda på sitt amerikanska medborgarskap. Med kriget kom Gibson att tjänstgöra som kock under det afrikanska fälttåget men sökte en mer aktiv roll i striderna. Invasionen av Italien gav honom möjlighet till det. En överenskommelse med hans överordnade slog fast att så länge inga färska råvaror behövdes tillredas i köket kunde han vara infanterist.

 22 januari landsteg de allierade i Italien på en plats som senare skulle bli känd: Anzio. Planen var att överrumpla de tyska trupperna. Men som Churchill senare skrev till Harold Alexander ”Jag förväntade mig se en vildkatt kämpa sig fram till bergen – och vad ser jag? En strandad val.” Striderna för att bryta sig ut blev hårda och för Gibson blev de ödesdigra. Motiveringen till hans ”Medal of Honor” beskriver vad som hände.

”[…] Den 28 januari 1944 ledde Tech. 5th grade Gibson, kompaniets kock, en grupp av ersättningsmanskap i deras första elddop nära Isola Bella, Italien, där han nedgjorde fyra fientliga ställningar, dödade 5 och tillfångatog 2 tyska soldater samt säkrade kompaniets vänstra flank under en attack mot en ställning.

I position 45 meter framför sina män ryckte Gibson fram längs det breda vattendraget vid namn Fossa Femminamorta, i jämna steg med kompaniets framryckning. En fiendesoldat lät Tech. 5th Grade Gibson att komma inom skotthåll 18 meter  från hans dolda position och öppnade eld med kulsprutepistol. Trots den ström av automateld, som knappt missat honom, anföll Gibson positionen avfyrande sitt kulsprutepistol medan han anföll. Framme vid ställningen öppnade Gibson eld på närhåll mot sin motståndare, en dödande salva. En artillerisalva föll i vattendraget och dess sidor, granaternas tryckvåg slog ned honom till marken. När han kom på fötter besköts Gibson av två soldater beväpnade med kulsprutepistol och gevär från en position 68 meter ifrån. Gibson sprang direkt mot fienden. Halvvägs framme öppnade en kulspruta eld mot honom. Kulor strök centimeter från hans kropp, men Gibson avbröt inte sin framryckning. Han dödade en och tillfångatog den andre soldaten. Kort därefter när han kom under beskjutning från en tung kulspruta 182 meter längre ner längs vattendraget kröp Gibson tillbaka till sin grupp och beordrade dem att öppna eldunderstöd medan han flankerade positionen. Trotsande alla varningar, ålade Gibson 114 meter genom artilleribeskjutning och korseld från två kulsprutor som sprutade smuts över hans kropp, kastade två handgranater mot ställningen och stormade positionen där han dödade två fiender och tillfångatog en tredje. Innan han ledde sina män runt en krök i vattendraget gick Gibson för att spana. Efter att ha hört en skottväxling med kulspruta och kulsprutepistol ryckte gruppen fram för att se att deras ledare sprungit 32 meter mot en postering, dödat kulsprutepistol-mannen och själv dödats medan han skjutit mot tyskarna.”

En rejäl bit text, typisk för tiden. Gibson hade med sin bragd kvalat in i en unik grupp, en av andra världskrigets 465 utdelade MoH, varav hela 265 var postuma utmärkelser. Av den lilla skaran kan man hitta flera namn med svenskklingande namn, Bjorklund, Bostrom, Dahlgren, Sjogren, Soderman m. fl. Andra som världskrigets främste flygaräss, svenskättlingen, Richard Bong finns också med och får representera de som inte har ett lättigenkännligt svenskt namn. Ingen av de andra krigförande länderna tilldelade sin främsta militära utmärkelse till en svenskfödd person. Fast militär hedersbetygelse var nog det sista fru Gibson tänkte på när hon fick besked om sin sons medalj. ”Gunnar kommer inte vara här att ta emot den.”, konstaterade hon.

Om medaljBlogg

Faleristiker med intresse av kunskap.
Detta inlägg publicerades i Medaljörer, Medaljer och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.